"HUR ÄR DET ATT VARA INLAGD?"

[Ursäkta på förhand för långt inlägg, men ville ge ett utförtligt svar. Tips: läs inte i mobilen eller om du känner noll intresse utifrån rubriken. Lägg dina fem minuter på annat då, haha]
 
Som jag skrev imorse fick jag ett mail av en tjej med en fråga som jag tycker är viktig att svara på. Det här inlägget känns av någon anledning extra personligt till och med för att vara mig och jag tycker det är genant, detta är inte precis något jag vill stoltsera med och jag vet att det ger en rätt negativ bild av en.
Men budskapet jag vill få fram är värt lite skam, att ta emot den där hjälpen räddade nämligen mitt liv (dramatiskt men väldigt sant) och jag vet att många som får chansen tackar nej för det verkar läskigt. Men att tillåta mig att släppa kontrollen och sjukdomen och lägga in mig själv var fan det bästa beslutet jag tagit i mitt liv, jag tror verkligen det. Kanske att det här är en efterkonstruktion nu men jag TRODDE nog det skulle vara värre än det egentligen var. Eller så kändes det bara så för att jag mådde så överjävla dåligt hemma att det knappt kunde bli värre. Vilket det absolut inte blev! 
 
Att vara inlagd är såklart inte jättekul. Det är så ovärdigt och förnedrande för en vuxen människa att tas ifrån all sin frihet, all chans att fatta egna beslut och bestämma över sig själv. Det går inte inte längre att ta till ångestdämpande metoder eller välja när man ska gå på toaletten, när man ska gå ut och ta luft och om man vill ha ost eller skinka på mackan. Såklart det är skrämmande. 
Det var mycket tårar och jävligt mycket deppiga texter i min dagbok från den tiden, kan inte fatta att det var jag som skrev sånt nu i efterhand. Och herreguuuud så trött jag blev på pärlplattor, skip-bo och att göra armband.
Men, och det är ett stort men, jag vann tillbaka så jävla mycket av de där månaderna vilket gör det värt det tusen gånger om.
 
Jag skulle nästan vilja slänga in en bild här på hur jag såg ut för att visa hur jag hade noll livsglöd, men då bidrar jag bara till den där "visa hur sjuk jag varit" tävlingen. Så här är en glad bild istället :)
 
Det första jag "lärde" mig var nog att äta ALLT! Jag fick varierad och grymt god mat och jag njöt verkligen av att få äta igen. Jag fick också bevisat för mig att det behövs mycket mat och vila för att gå upp i vikt vilket jag fortfarande har med mig som en viktig insikt.
Jag kan också förstå nu hur skönt det var för mina föräldrar att äntligen en paus från all oro, tror min mamma höll på att gå sönder de sista veckorna hemma alltså. Det tär så himla mycket mer än man kan tro för de närstående att varje minut oroa sig att deras barn/syskon ska dö.
 
 
Att kunna fika igen<3
Sen var det såklart också många fysiska fördelar, även om det för min del var med en viss skräckblandad förtjusning. Till exempel så slapp jag frysa 24/7. Mina händer och läppar slutade vara blålila vilket faktiskt inte alls ser trevligt ut. Och hurra hurra för att jag inte längre tappar halva mitt hår varje gång jag duschar.
Jag började känna saker igen, grät som ett barn över allting och små framtidsdrömmar väcktes. Jag minns första gången jag skrattade på flera, flera månader. Efter att ha levt med ett självhat och en helt fruktansvärd skam över mig själv så började jag förstå att det inte är sunda och verkliga tankar utan något jag måste arbeta med.
 
Resor var ju inte att tänka på, det har varit en stor drivkraft för mig.
 
Den allra viktigaste grejen som de där månaderna förde med sig måste ändå varit att jag fick tillbaka möjligheterna att leva som jag ville. Även när jag var sjuk så ville jag så himla, himla mycket med mitt liv men jag var inte kapabel att göra ett endaste dugg för allt gav mig ångest. Allt jag ville göra bröt mot de regler min sjukdom satt upp för vad jag fick och inte fick göra. När jag blev bättre så öppnade sig många nya världar eftersom jag inte längre hade de begränsningarna. Att jag äntligen kunde följa med på den där lunchen eller filmkvällen eller shoppingturen med vännerna var en så sjukt stor lycka. Det hände ju inte när jag var på sjukhuset såklart utan nu syftar jag på att det var en effekt av tiden därinne och något jag fortfarande har kvar som tur är!
Och visst, jag är ju verkligen inte en wild and crazy och obegränsad person idag, men jämför med då är det som natt och dag.
En sak som gjorde det mer hanterbart var att jag fick små vinster varje himla dag jag "genomled". Det var som att varje måltid, varje ångeststund och varje tugga gav något. Som stolthet, minskad rastlöshet, framtidshopp, tvångstankar som trillade bort.
Aah, fan har nog aldrig varit så stolt över mig själv som under de där månaderna också. Det är en känsla jag saknar.
 
Hoppas det gav lite svar och pepp till er som tvivlar. Alla som får *erbjudandet* att bli inlagda tycker jag ska göra det, för då behövs det! Läkare ger inte frågan till någon som de tror kan klara det på egen hand. Kram till er <3
 


Ida Jansson    •     •   http://onlyonewaytogo.blogg.se/

Känner igen allt. Hade jag inte blivit inlagd så hade jag inte levt idag. Sen har jag varit på flera ställen och vissa va verkligen KATASTROF!! Bara förvaring o ingen vård. Men jag tog mig igenom det. Fatta va starka vi är Isa!!! ❤

Svar: Precis, vi tog oss igenom det - så jäkla knäppt för det trodde man nog inte då! Det borde vi ha i bakhövve när man börjar klanka ner på sig själv som inte "gör några framsteg". Kram!
Isa Bylund

My    •     •   http://nouw.com/myjjohansson

Typ nästan gråter medan jag läser detta Isa, så mycket igenkänningsfaktorer. Att få tillbaka ett liv, sådana enkla saker som att kunna spela kort och utan att tänka käka godis samtidigt, kunna luncha med vänner, kunna skratta och vara i nuet. Mitt bästa beslut i livet är utan tvekan att ta emot hjälp, det finns många olika former av hjälp och inläggning är kanske inte rätt behandling för alla- vi är alla olika och fungerar därmed på olika sätt. För min del var inläggning dock helt rätt. Jobbigt som fan, men värt alla gånger om.
Jag är tacksam för min inre styrka, tacksam för alla nya skratt, upplevelser och minnen som jag aldrig fått ta del av i mitt "gamla" liv.
Massor av kramar❤

Svar: alltså My... blir så jäkla glad av att höra det där. Du är grym på alla sätt <3
Isa Bylund

Jelly    •     •   http://photojelly.blogg.se

Vilket fantastiskt inlägg för mig att läsa. Jobbar på BUP och får en helt annan syn på det hela nu :) Så starkt av dig att ta dig ur detta!
Kram

Svar: Åh vad bra att du fick ut nått av det också "på andra sidan" :) Kram!
Isa Bylund

Frugan E    •     •   http://frugan-e.blogspot.com

Tack för att du delade med dig av dina erfarenheter, härligt att mår bättre nu ♥ Kram!

Svar: tack och kram <3
Isa Bylund

Emmy    •     •  

<3<3<3

Svar: Hjärta dig!
Isa Bylund

Emelie    •     •   http://juniflickan.se

Vet knappt vad jag ska skriva... Du är så jävla fantastisk och bra på alla sätt och vis!! Och jag hoppas att du ska kunna släppa att känna skam för det ska du banne mig inte göra! Du ska vara så stolt att du tog dig ur detta <3333 Så mycket kärlek till dig fina<333

Svar: Men finaste <3<3 sådana här kommentarer betyder SO MUCH!
Isa Bylund

T    •     •  

Cred till dig som vågar skriva - och som inte lägger upp en "så-här-mager-var-jag-bild"!

Svar: Tack gånger två, blir fett glad <3
Isa Bylund










Kom ihåg mig?