För varje år inser jag mer och mer att jag aldrig haft någon självrespekt. Det är så förnedrande att tänka på hur jag levt och haft för synsätt på mitt eget värde. Här är några saker jag lärt mig genom åren och som är viktiga i alla fall för mig att tänka på..
 
Respektera dig själv tillräckligt för att sätta gränser. Markera när någon inte behandlar dig väl, låt ingen köra med dig eller trycka ner dig. Gör dig av med energitjuvar och personer som får dig att känna dig dålig. Om du går från en träff med en klump i magen eller helt utmattad så är det ingen du ska fortsätta umgås med. Din tid är lika värdefull som alla andras, om någon inte förstår det så säg ifrån.
Kom också ihåg att du aldrig har redovisningsplikt. Du måste inte förklara varför du gör på ett visst sätt, varför du inte vill dricka alkohol, varför du behöver egentid, varför du vill gå hem tidigare från middagen - du bestämmer! Försök att alltid ha kvar din stolthet, gör inte saker du innerst inne känner går emot dina värderingar. 
Lägg inte tid på att jaga personer som inte uppskattar dig, livet är för kort för att lägga den värdefulla tiden på något man inte får någonting tillbaka för. Ansträng dig inte hela tiden för att passa in och vara precis som alla andra, det tar bara alltför mycket kraft...
 
Ja.. det där får vara mina visdomsord såhär på fredagsmorgonen ;) Försök tänka på det ni också idag om ni känner att det behövs.
Love <3
 
 
 
Hello darlings
 
Har bland annat haft jobbstund med Elin och sitter med Johanna as we speak. Workdate är verkligen bra grej när man kan jobba/plugga på egen hand. 
Efter jobbet en dag promenerade jag Strandvägen in till stan. Är ju smått besatt av torn, har jag sagt det? Vill bo i ett! Det här skulle duga..
Eller nej, kanske för litet. Något av dessa tar jag nog istället.
Jag har också träffat två gullisar som var på besök från Gävle. Vi ses ungefär varannat år när de har sin Stockholms shoppingresa. Känns alltid lika naturligt och lätt att ses ändå, sånt är härligt!
De behövde luncha och jag behövde dricka. Jag provade en ny äppel- och rabarberdryck som tyvärr var rätt äcklig, haha. Men glasflaskan var ju så fin :))
I Gävle finns det tydligen inget Monki, så varje gång de är här så är det prio ett. Vet ni hur lång tid de kan gå runt därinne? Typ en timme!! Är inte det helt sjukt att kunna vara i en och samma butik så länge?! Man måste ju ha lyft och klämt på exakt alla plagg under den tiden. Jag storshoppade iallafall ett par strumpor. Lagom för min shoppingbudget under sommaren :)
Har tagit massa fler bilder denna vecka, det måste vara solen som gjort mig mer motiverad till allt. Men det får vara nog för nu, måste återgå till wooork you know. Hoppas er torsdag blir superfin, pusspuss och kärlek!
 
De senaste dagarna har det varit så jävla mycket kroppshets och bantningsprat och fan vet allt.. även om det inte påverkar mig ur ett *ätstörningsperspektiv* (konstigt ändå? känns som jag borde vara en lättriggad person) så är det oroväckande. Det har varit pro-ana bloggar med thinspo som dykt upp i vår bloggspaning (inget blogg.se styr såklart, vem har ens den sortens blogg år 2017?), det har varit dataspel för barn där den som bantar mest vinner och det är dieter hit och dieter dit som alla vet inte funkar men som ändå ger så mycket klick. 
 
Kan inte alla bara förstå att en smalare/mer fit kropp inte får en att må bättre? Skulle så gärna vilja höra om någon som bantat, gått ner i vikt varaktigt, mått toppenbra och känt sig genuint lyckligare och mer nöjd med livet. Please send me an email. Det här med att vilja ändra sin kropp tror jag handlar om det där jäkla tankesättet alla människor verkar ha att vi tror "om jag bara gör si eller så så kommer allt bli bra". Det är sån skön tanke i stunden, får den själv jätteofta. Därav mitt flyktbeteende jag alltid haft..
 
Alla får såklart göra som de vill, om någon vill riskera att fucka upp sitt liv genom att börja mixtra med mat och förbud så gör det. Vissa kan hatera bantningskurer, stenhård träning och att leva på ett kaloriintag under svältgränsen. Vissa andra kan inte hantera det utan att utveckla en ätstörning. Att så många vågar utsätta sig för den risken är ett mysterium för mig och hade jag vetat när jag var 17 att jag hade den där känsligheten och beroendepersonligheten så hade jag never ever gett mig in på något sådant.
Det jag tycker är mest oroväckande och illa med allt detta är att det blir normaliserat att hata sin kropp och förbjuda sig vissa livsmedel för att förändra den. Ett osunt förhållande till mat blir glorifierat som något som kommer göra dig mycket, mycket lyckligare i framtiden. Önskar alla visste hur fel det är..
 
Tack för mig, det var det jag ville få sagt just nu!