KAN VI INTE BARA SLUTA DÖMMA VARANDRA?

Många av er vet att jag är ganska psykiskt instabil. Det är egentligen inget jätteuppseendeväckande idag, jag är inte ensam om ångest, tvångstankar, konstig relation till mat, överdrivet kontrollbehov. Kanske inte lika vanligt att ha ALLA på samma gång heh. Men nån måste ju få den lotten!
Men jag har trots allt en fungerande vardag och det är inte precis så att mina problem gör att jag inte kan jobba, komma utanför dörren eller umgås. Dock vill jag inte att mina problem ska förminskas och ibland förlöjligas bara för att jag inte är speciellt utåtagerande i mitt mående eller visar klart och tydligt att vissa situationer är jobbiga för mig.
Jag blir lika ledsen varje gång jag får höra att jag inte kämpar tillräckligt eller att jag inte blir bättre om jag inte gör någon förändring. Pardon moi men ni har ingen aning om vad som är ett stort steg och en utmaning för mig. Jag lever fan med konstant besvikelse och panik över hur mitt liv blivit, det här var inte planen. Ingen behöver påminna mig om mina "misslyckanden".
Och ja, jag kan ändå fatta irritationen från utomstående när man klagar på sin livssituation och inte gör något (som syns utåt). Men ni (eller VI - jag gör säkert detta själv också tyvärr) har ingen jävla aning om vad som pågår i andra personens hjärna, vad hen har för anledning till ett visst beteende, vilket skick personen varit i innan den är där den är idag. Bara för att en person inte tycker något är ångestframkallande kan det ändå vara det jobbigaste som finns för någon annan.
 
Jag kan ta ett exempel men då får vi hoppa tillbaka fem år i tiden. Vissa andra personer som också hade ätstörningar kanske inte alls hade något problem med att de vägde maten de skulle äta. För dem var det då enkelt att säga åt mig att "du måste bara bestämma dig, vad kan egentligen hända?". Och ja, det stämmer väl. Men jag hade ett så tvångsmässigt beteende kring det där att jag vägde varenda jävla gurkskiva jag skulle stoppa i munnen och om den skulle råka väga ett gram för mycket så skar bort en bit av hörnet. Typ på den nivån var det. Det där var en kontrollgrej för mig som höll min ångest i schack och då var det inte "bara att sluta" som det vore a walk in the park.
Jag avskyr verkligen när det daltas med personer som har psykiska sjukdomar så det menar jag inte att man ska göra. Men kan vi inte bara sluta säga saker som mellan raderna uttrycker  "hur svårt kan det vara? det borde du klara om du bara vill tillräckligt mycket". Den där tonen som antyder att man inte försöker och att det är enkelt om man VERKLIGEN vill bli bra. Kom också ihåg att det där du inte tycker är något framsteg alls kanske är en riktig vinst som inte ska viftas bort.
Ja.. det var allt jag ville säga. För nu.
 
Någon åsikt? Tanke? Hah, försök till värsta debattinlägget ;)


Anna S    •     •  

Var tycker du att de där kommentarerna kommer ifrån? Från vänner, eller folk på bloggen?

Sen vill jag även tillägga, som jag skrivit förut, att många skulle kunna vara himla avundsjuka på livet du lever, även om du själv är lite besviken över att du inte har kommit lika långt som du trodde. Jag har följt dig i flera år och ser tydligt vilka framsteg du gjort, både i livet och i ditt mående!
När du var yngre, hur trodde du att livet skulle se ut typ nu? Genuint nyfiken!

<3 <3 <3

Svar: Nä inte så mycket i bloggen, men personer i min närhet. Är dock aldrig jättetydligt i klarspråk liksom "du är en besvikelse", men man kan ju läsa mellan raderna. Otroligt sårande faktiskt. Och tack snälla! Så jävla fina och betydelsefulla ord <3 Du är en fantastisk läsare, haha! Tar med sista frågan till kommande inlägg, hope thats ok <3
Isa Bylund

lilliskutt    •     •   http://lilliskutt.blogg.se/

Det här var precis vad jag tänkte på idag, när jag skrivit på min blogg om hur läget är just nu och varför det är så. Det känns som att så många dömer och inte förstår att jag kämpar som en galning och gång på gång går emot allt som är svårt för mig, både saker som är svåra pga en ätstörning som jag håller mig på att jobba mig fri ifrån (vilket är en process som inte går på en natt vilket vissa verkar anse att det ska) och andra problem som jag har för att jag har Asperger/autism som påverkar mig och mitt liv mer än vad andra ser utanpå mig. Allt jag känner och tänker och allt jag gör sker inte framför andras ögon. Nu gick jag igång här men det här inlägget talar starkt till mig. Bra skrivet och jag håller med till 100%!

Svar: så ledsamt när man faktiskt kämpar jättemycket och har det tufft varje dag och andra inte kan förstå och visar sin besvikelse öppet. Fy fan vad hemskt det är. Hoppas du vet själv allt bra du gör. Du verkar superstark. KRAM <3
Isa Bylund

angelica    •     •   http://angelicalmv.blogg.se

så bra inlägg och så skönt att läsa om och veta att man inte är ensam. Så jäkla trött på att bli nedtryckt om och om igen för att folk inte förstår för att det inte alltid syns, kommentarer som "vad är problemet"?

Skrev nyss själv ett ganska långt (och officiellt första offentliga) inlägg om min psykiska ohälsa/sjukskrivning.
Skönt att veta att man inte är ensam!
Ta hand om dig :)

Svar: Modigt att du skrev om det! Ska gå in och kika <3 vi får försöka ignorera alla suckar och besvikna blickar och fokusera på det vi VET istället. Kram!
Isa Bylund

Christine's Stories    •     •   http://finest.se/christinestories

Tyvärr är det många som inte förstår för att de inte varit där själva, och detta stöter jag också på. Jag skällde nyligen ut min mamma och bad henne "läsa på lite om depression för bövelen" när hon för tionde gången sa "du måste rycka upp dig". Har även vänner som inte riktigt fattar vad riktigt svåra ångestkänslor gör med någon som verkligen lider av det, eller blir totalt obekväma med att jag är öppen med min depression. Nu har jag kommit till en punkt då jag känner lite sådär "I GIVE NO FUCKS" ;) Ska bara bry mig om mig själv och de personer i min närhet som förtjänar min kärlek. Ta de som inte fattar med en nypa salt.

Det finns de som inte ens orkar duscha och är sjukskrivna i flera år. Du pluggar, har vänner som tycker om dig och massor med kvaliteter. Du är stark, och kommer bli ännu starkare ju mer tiden går. Nu kommer jag låta som en sådan där "lyssna på mig för jag är äldre", men tror mig när jag säger att du kommer lära dig ännu mer om dig själv ju mer du utvecklas och mognar. Jag tycker dessutom att du är väldigt klok och insiktsfull för att vara 26 år (eller 27?? Dåligt minne..). Bara kämpa på och tro på dig själv. Du är bra och vi är bra. Heja oss! <3

Svar: åh vad fin pepp! Jag väljer att lita fullt ut på dina ord, måste ju ha hopp om framtiden ;) Dessutom fler som säger att det blir bättre och man själv blir mer säker ju äldre man blir. Så det kan nog stämma <3
Ger ifrån mig en djup suck när jag läser din mammas ord. Typ sista man vill höra ja när man redan mår dåligt och säkert trycker ner sig själv kring att man "borde" göra si eller så och klara ditt eller datt. Skönt att du kommit till den punkten. Du är verkligen en fantastisk person och jag hoppas du inser det helt och fullt <3
Isa Bylund

Sanna    •     •   http://sannasrum.se

Fy farao Isa!
Vad är det för människor? Jag minns när min syster hade sin ätstörning och en person i hennes direkta närhet kom med förslaget att föräldrarna skulle tvinga i henne Marabou - "hur svårt kan det vara?!". Det är ju helt sjukt vad människor har okunskap. Och ovilja att lära sig. De flesta "lär sig" bara om de själv hamnar i samma situation, fram till dess är det ingen som förstår. Jag minns att min mamma knappt fanns där för mig när jag var deprimerad, i alla fall emotionellt. Det gjorde mig oerhört illa. Sedan gick hon in i väggen några år senare och förstod i princip vad allt handlade om. Vilket gjorde att när min bror fick sin depression kunde hon finnas emotionellt och lyssna på honom. Men det gjorde hon aldrig med mig. För hon hade inte varit därnere själv.

Jag läste också här ovan och håller med - jag tror säkert att många är avundsjuka på ditt liv. En spännande praktikplats, du reser till intressanta platser, du är vacker och framför allt är du både klok, smart och extremt omtänksam och snäll. Samtidigt så tycker jag det är bra att en strävar efter mer utveckling, men att känna att det inte blev som du tänkte dig... Det blir aldrig som en tänkt sig! Men ofta blir det bättre än vad en vågat tro från början till slut. Jag tänker alltid att en dörr som stängs innebär 10 nya dörrar som öppnas. För mig och bara mig. Och jag behöver inte vara orolig för vilken dörr jag väljer att gå igenom, för allting kommer bli bra. Allting löser sig till slut. Även om det kanske inte blir så som en hade tänkt sig.

Kram till dig!

Svar: Sanna - tack för din kommentar. Verkligen. Ledsamt att du inte fick det stöd och förståelse du behövde/ville ha, sånt kan verkligen såra. Men jag hoppas ändå du mår bra idag. Ska spara dina ord i minnet, det sista stycket. Det värmde verkligen <3
Isa Bylund










Kom ihåg mig?