Jag vet att vissa av er undrar varför jag gång på gång måste berätta om mitt mående, tankar och knäppa beteenden hos mig. Jag fattar att största delen av er scrollar förbi det, för man ska egentligen undvika det i en blogg. Den ska vara glad, peppig och inspirerande. Jag kan hålla med i viss mån, alla har fullt upp med sina egna issues.
 
 
Under denna period mådde jag inte alltför kalas. Det var dock få som visste det eftersom 1. det inte syntes och 2. jag pratade inte om det. Allt blir ännu jobbigare av att ha någon slags fasad att leva upp till, trust me.
Jag kommer inte sluta tjata om att vi måste börja prata om saker och ting, det är så jävla viktigt för människor mår allt sämre. Under åren har jag träffat en hel del personer via olika kontakter med psykiatrin, alltså andra patienter. Vet ni hur många av dem som dött senaste året? Tre! Även om det kanske inte låter mycket så är det en hög siffra med tanke på att jag inte skaffat mig SÅ många bekanta i psyksvängen. Vet ni en annan sak? Det dör en människa var 70:e sekund på jorden av ätstörningar (och antagligen följdsjukdomar av det). Det är sjukt sorgligt.
Jag tror verkligen att icke-pratet om sådant som är obekvämt att prata om bidrar till att vi mår sämre. Jag upplever det också som att det är ännu mer tabu att må dåligt ju äldre man blir, som att man borde "växt ifrån" det. Kan ni hålla med?
Det är också fruktansvärt synd att många undviker att nämna sitt mående av rädsla att det ska ses som ett tecken på svaghet. Att man är en skör person som kanske inte kan hantera livet, jobbet, skolan etc som de andra. Att det ska förstöra för en i livet att man berättat om något som har minsta lilla med psykisk ohälsa att göra.
I min värld är prata = avdramatisera = göra saker lättare. Såå, nu går ni hem, har tacosmys och pratar om er ångest, haha. Nä, men menar verkligen inte att vara tung och djup men jag tror inte någon mår bra av den press och de krav som är idag för att vara lika "lyckad" som alla andra, när vi egentligen inte alls har en verkligen bild av "alla andras" everyday life.
Ta hand om er♥
 
Lena Karlsen

Otroligt starkt av dig att dela med dig! Mår själv inte så bra (vissa dagar är bättre - vissa sämre). Så det är "skönt" att se att flera faktiskt inte lever "perfekt"! ♡

Svar: Tack fina du! Jaa, tycker det är så viktigt att visa upp och inse. Kram till dig!
Isa Bylund

Ida Jansson

Många vet inte HUR allvarligt ätstörningar är. Att det är den psykiska sjukdom som har högst dödlighet. Det är en sjukdom man faktiskt kan dö av. Få ser ätstörningar som nåt allvarligt utan mer nåt man drabbas av i tonåren o som sen "försvinner". Vuxna med ätstörningar tas inte på samma allvar känner jag o det finns inte lika bra hjälp för vuxna. Jag skäms många gånger över att jag inte blivit frisk än och jag är snart 32 år.
Oerhört viktigt att prata om.
Kramar ❤

Svar: Inget att skämmas över egentligen (men jag fattar, gör också det ibland). Skulle ju inte skämmas på samma sätt med en fysisk sjukdom. Men det värsta tycker jag ändå är när personer tror att det handlar om yta. Att man vill vara modellsnygg och likna en kändis. Då vill jag skrika. Kram Ida!
Isa Bylund

Ljuva Julia

jag känner igen mig jättemycket. Och jag är en så sjukt olyckad människa och såååå rädd att skriva om det.

Svar: DO IT JULIA <3<3
Isa Bylund

S

Prata på du kära vän, det behövs inga ursäkter. Det är tvärtom en mycket bra sak att du lyfter och pratar om sådant som andra gärna inte pratar om i strävan efter att upprätthålla en "stark" bild av sig själva. Det jag älskar med din blogg är variationen av själsligt och värdsligt. :)

Svar: TACK! vad bra, det är ju inte så vanligt med sånt i bloggar känns det som men nån måste väl sticka ut, haha ;) kram!
Isa Bylund

Ida Jansson

Ja detta har INGET med yta att göra! Inte för mig iaf. Aldrig velat bli modell ändå!

Helena

Så bra att du skriver om psykiskt mående! Mår man inte bra psykiskt är det inget annat i livet som funkar särskilt bra heller.. ❤️

Svar: <3
Isa Bylund

Lämna en kommentar?
NAMN
E-MAIL (lugn, bara jag som ser)
DIN FINA BLOGG?