MAN KAN INTE SKYDDAS FRÅN LIVET

Nu ska ni få ta del av en rant från min sida om en sak som är något tröttsam. Det handlar såklart om ämnet ätstörningar och sådant kan alltid trigga någon. Så läs inte om du vet att du är känslig för ämnet.

Bara för att jag har den historik jag har så verkar vissa tro att jag inte tål någonting utan att riskera att "trilla dit" igen. Ofta känns det som att folk tycker att jag måste skyddas från omvärlden för allting i dagens "utseendehetsiga samhälle" kan trigga igång min sjukdom. Överlag tycker jag att det daltas förjävla mycket med personer som har ätstörningar. Fast självklart bara då med sjuka personer som har en tydlig undervikt. Då behövs det minsann beröm, uppmuntran och skydd från den elaka omvärlden. Det här har jag märkt både inom behandlingar och av nära och kära. Eller egentligen inte bara nära och kära utan även personer via bloggen eller instagram. Jag vet att tanken är god osv. men egentligen är det bara jävligt förminskande och förstör för en på lång sikt.

Bara för att man varit, eller är, sjuk så ska man inte leva med några jävla skygglappar och behandlas som man vore en skör glasfigur. När jag gick i behandling fick vi inte läsa veckotidningar för att de innehöll smala modeller. Det fanns inga helfigursspeglar för vi skulle inte behöva utsättas för risken att se hur våra kroppar förändras. Jag vet inte hur många gånger jag hört, eller läst, att man är duktig som ätit något. Där har vi något som är förnedrande - att få beröm för att man äter? En gång la jag upp en bild på instagram av en glass och fick kommentarer i stil med "åh du är bäst" eller "vilken kämpe du är". Har även sett detta hos andra. Jag tycker typ det är genant!?

 

En person som ska bli frisk från en ätstörning kan inte hållas gömd för resten av samhället för målet är väl ändå att livet ska normaliseras? Och ett normalt liv innefattar att kunna se en bikinimodell som visar senaste kollektionen från H&M. Det innefattar att höra någon på bussen som pratar om att de måste gå ner i vikt. Det innefattar att någon i ens närhet nämner ordet fett utan att man ska få stora panikattacken. Man måste kunna hantera tanken att viss mat är onyttig utan att för den sakens skull undvika det. Det händer fortfarande att mamma försöker intyga mig att det är jättebra att jag äter så mycket choklad, att det inte alls är onyttigt. Men jo, choklad är faktiskt inte speciellt nyttigt om definitionen på nyttigt är näringsrikt och bra för ens kropp (fysiskt). Nu hoppas jag ingen tolkar det som att jag anser att "onyttig mat" är farligt, jag om någon förespråkar ju att man ska äta det OCH att ingenting händer med ens vikt eller utseende på kroppen av att man äter en bulle istället för en rågmacka. Men jag tycker det blir jävligt fånigt när man inte ska kunna prata om livsmedel som nyttiga eller onyttiga bara för att man är sjuk. Att försöka skydda en person från alla intryck som ett vanligt liv, tillsammans med andra människor, tror jag är jäkligt dumt om man ser långsiktigt på det..

Slut på novell. Agree or disagree?  












Kom ihåg mig?