Det finns en enda sak med det som jag är tacksam över...

Har sett flera personer den senaste tiden som skrivit att de är tacksamma över sin sjukdomstid för den "gjorde dem till den de är idag". Ni som följt mig ett tag vet att jag blir galen på den meningen och kan absolut inte relatera, men jag började ändå tänka på ämnet.. Så här kommer ett inlägg från hjärtat igen. 
 
Det enda jag kan känna att jag är tacksam över är att jag fortfarande minns så jävla väl hur det är att må sådär dåligt. Jag vet att många romantiserar tiden som sjuk med att det var rätt skönt att slippa känna och att det trots allt inte var så farligt.
Men jag minns precis hur vidrigt det var. När jag säger att jag är tacksam för de här minnena så är det för att de fortfarande är så jävla starka att jag känner i hela kroppen EXAKT hur det kändes i vissa situationer då, trots alla år som gått och hur många andra minnen som trillat bort. Och just det där att jag kan känna det så väl är det som gör att jag aldrig någonsin hamnar där igen.
   
Jag minns hur det känns att vara så trött i kroppen att projektet att ta sig ur sängen på morgonen får en att börja gråta. Det var en trötthet och svaghet som jag tror man måste uppleva för att kunna förstå hur tung den är.
 
Jag minns skammen jag kände när jag mötte någon som sett mig som frisk. Att skämmas över den man blivit är en hemsk känsla.
 
Jag minns också hur obekväma folk blev om vi möttes på stan, att de inte riktigt visste hur de skulle bete sig kring mig. Jag undvek alltid att se människor i ögonen för jag orkade inte med den där blicken som tyckte synd om en. 
 
Jag är glad att jag kommer ihåg hur ovärt livet kändes när jag vaknade varje morgon och bara längtade efter kvällen, för jag visste att det enda dagen skulle innehålla var en lång plåga av tvång, träning och ångest. 
 
Jag glömmer aldrig hur varje socialt sammanhang var en jävla utmattning för det enda jag kunde tänka på var vilken lögn jag sagt till vem, var jag gömt mat, vad jag fick äta, vad jag ätit, vad jag skulle kunna äta sedan för att kompensera osv osv. Aldrig närvarande. Jag minns hur det var att behöva vara på min vakt 24/7 för att inte bli avslöjad. 
 
Jag kommer ihåg hur mycket jag grät över att alla andras liv fortsatte och de levde för fullt medan jag bara såg på för jag kunde inte göra något eftersom min rädsla/oförmåga att utsätta mig för ångest var starkare än min livslust.
 
Jag kommer aldrig glömma hur ångestfyllt det är när någon annan tar makten över ens liv och man inser att det inte finns någonting man kan göra för att slippa undan längre.
 
 
Den här listan kan egentligen bli hur jävla lång som helst för att leva med en ätstörning kommer aldrig föra med sig något gott. Att äta för lite, eller inget alls, kommer inte lösa något i livet. Tvärtom. Helt orimlig tanke egentligen om man tänker rationellt. Jag minns de åren med en klump i magen istället för fina minnen och upplevelser. Ångrar det så-himla-mycket. 
 


Anonym    •     •  

Stark o viktig text. Kram

Svar: tack <3
Isa Bylund

My J    •     •   http://nouw.com/myjjohansson

Isa, denna text träffar mitt i prick <3 Det friska livet är så väldigt mycket mer värt <3

Svar: Raring, tack <3 Är så glad att du kommit dit du är idag. Att vi gjort det. KRAM!
Isa Bylund

Ida    •     •   http://onlyonewaytogo.blogg.se

Bra att du minns så tydligt hur hemskt du mådde. Gör att du inte faller tillbaka tror jag.
Jag minns också saker men har många minnesluckor. Har du det med? Minns att jag frös konstant och det va en frusenhet som aldrig gick över. Frös i en bastu liksom. Usch! Sen alla tvång o regler o måsten. Fy fan!

Svar: Ja fy fan!! Kylan, tvången, hjärnan som bara spann runt liksom utan att kunna tänka en vettig tanke. Usch! Minnena sitter i kroppen på nått sätt så jag kan känna den exakta känslan i de stunderna. Svårt att förklara men allt är så jävla detaljerat. Kram!
Isa Bylund

lilliskutt    •     •   http://nouw.com/lilliskutt

Alltså jag brukar inte svära men SÅ JÄVLA SANT! Finns inget jag är tacksam över när det kommer till anorexin!

Svar: SVÄR PÅ!! Allt med denna sjukdom förtjänar alla svordomar i världen :) Bra att påminna sig om det vidriga med jämna mellanrum tror jag!
Isa Bylund

Hanna    •     •  

Utan sjukdomen hade jag inte varit den jag är idag. Såklart, det vi upplever och går igenom ger oss erfarenheter och formar oss. Men jag skulle aldrig, aldrig säga att sjukdom gjort något bra för mig. Jag hade alla dagar i veckan och några till bytt sjukdom mot hälsa och varit annorlunda än jag är nu. Vad skulle ätstörning ha gett mig för positivt? Och OM det gett mig något sådant hur i hela jävla friden skulle det lilla kunna vara värd det helvete man går igenom? Jag kommer aldrig vara tacksam för att jag blev sjuk och jag kommer alltid titta förundrat och förbluffat på dom som yttrar sånt och undra antingen hur felskruvade dom är upptill eller om dom verkligen var så värst sjuka eller möjligen förträngt hur det var för att vara psykiskt sjuk är precis vad jag skulle önska min värsta fiende (aldrig förstått varför man "inte ens ska önska sin värsta fiende" dom kan väl gott ha det vidrigaste som finns).

Hanna Karlsson    •     •   http://hannafialotta.blogg.se/

Starkt inlägg och så viktigt att lyftas!

Svar: <3
Isa Bylund

Anonym    •     •  

Jag ångrar kanske inte den tiden..för på nått sätt så såg folk mig för första gången ever..dock på helt fel sätt.
men ångrar destumer tankemönstret jag satte i huvudet. För det påverkar mig än idag. O kommer förmodligen påverka resten av mitt liv...

Svar: Hmm, okej. Om du inte redan gör det så tycker jag du ska söka dig till en psykolog. Det finns betydligt bättre OCH sundare sätt att "synas" på. Sådana som faktiskt betyder något :) Kram!
Isa Bylund

Sophia    •     •   http://www.soophiiiaa.devote.se

Kramar ❤️

Svar: Kram <3
Isa Bylund










Kom ihåg mig?