FEELING A BIT LOW BUT I GUESS THIS TO WILL PASS..

 
Hej vänner!
Ja, ni ser rubriken.. jag är inte så positiv till livet just nu. När jag var hos psykologen i torsdags grät jag så mycket över saker jag inte ens trodde var något som påverkade mig. Jag tror jag haft mycket inombords senaste två månaderna som inte riktigt fått komma ut. December var fan lite tufft ser jag nu i efterhand med dels en hemsk personlig grej som hände, oro för resan, stress över jobb. Det har kommit ikapp mig nu och jag märker att min självkritik blivit starkare, att jag ifrågasätter min egen förmåga heeela tiden och med det kommer också ett himla bekräftelsebehov som jag misstänker nästan blir klängigt och kvävande mot andra. 
 
Jag har börjat tvivlar så mycket på mig själv. Framförallt gällande min förmåga att vara en bra vän, att behålla relationer, att lyckas med det jag vill karriärsmässigt, att göra ett bra jobb med de jag har just nu.. Jag trycker ner mig själv som fan över att jag är 28 år och fortfarande inte vet vad jag vill med livet, fortfarande inte kan jobba 100% som normala människor och att jag knappt ens orkar engagera mig i att försöka hitta en partner. Herregud, det är oroväckande. Men vet ni vad som är det mest oroväckande som ger ett självförakt V-A-R-J-E dag?
 
Att jag inte bara kan ta tag i det jag inte är nöjd med göra det som krävs för att förändra det. Min hjärna och mina handlingar kommer inte överrens och min rädsla för ångest/obehagliga känslor tar över och styr mig. Jag har inte makten över mig själv. Obeskrivligt frustrerande, skrämmande och ledsam känsla. 
 
 
Precis som rubriken säger så vet jag att det här också kommer gå över snart. Imorgon känner jag säkert att livet är på topp. Kommer antagligen ångra att jag publicerar det här för jag vet att vissa kommer läsa och tycka jag är sorglig och patetisk. Egentligen är väl det en rätt befogad åsikt, men usch vad det är skamligt att inse att man blivit den folk tänker så om. Huh! Nu ska jag äta choklad och tänka snälla tankar om mig själv. 

DET FINNS TYDLIGEN EN GRÄNS FÖR NÄR MAN ÄR "TILLRÄCKLIGT SJUK"?!

Igår fick jag en sån himla aha-upplevelse kring något jag tänkt på men inte kunnat sätta fingret på exakt vad det är.. Nämligen att många pratar om psykisk ohälsa på ett väldigt elitistiskt sätt.
Med det menar jag att bara vissa sorters dåliga mående anses vara tillräckligt dåligt för att "klaga" på. Att det måste vara på ett visst sätt för att klassas som "riktig" psykisk ohälsa. Att personer som inte uttrycker exempelvis sin ångest på ett fysiskt sätt (tex skriker, gråter, skär sig) inte har lika stark ångest. 
 
På sista tiden har jag sett på flera ställen hur någon skriver saker i stil med att "bara personer som själva haft RIKTIG ångest förstår hur dåligt jag mår". Och ja, ordet ångest är väldigt missbrukat men sen när är vissa personer berättigade att avgöra vilken ångest som klassas som "riktig"? Jag har under så många år förminskat mitt dåliga mående eftersom min ångest väldigt sällan varit utåtaggerande, jag har aldrig haft tydliga skärsår eller slagit mina föräldrar i en ångestattack. Vet inte huuur många gånger jag sagt "vet att jag inte ska klaga med tanke på HUR DU mått.." eller "vet att du hade det ÄNNU värre.." när jag pratat med någon annan som varit i samma sits.
 
 
Och det här med att man måste vara underviktig för att ha en ätstörning som ses som tillräckligt allvarlig är ett ämne vi inte ens ska gå in på. Eller okej, måste göra det haha.
Det finns något som brukar kallas *transformation pictures* som dyker upp fanimej överallt. Där man visar bilder från då (när man var sjuk i en underviktig kropp) och nu (när man ser sund ut) och även om de kan vara väldigt motiverande och inspirerande så blir det också som ett slags uppvisande att "kolla, jag var VERKLIGEN sjuk. På riktigt!".
Det ironiska med det här är att alla börjar sådana inlägg med att förklara att de inte lägger upp bilderna för att visa hur sjuka de var, men sen längre ner i texten kan man alltid läsa "jag var inte mitt smalaste på bilden till vänster, men..". Att det liksom måste förtydligas ändå att man varit ännu smalare (läs: sjukare) om inte kroppen redan ser tillräckligt smal ut för att vara uppenbart ätstörd. 
 
Jaa ni.. det här ämnet kan verkligen få igång mig som ni märker. Men är verkligen så nöjd att jag äntligen fick sätta ord på det jag tänkt. Håller ni med? Snälla ge er åsikt!
 

BILDER FRÅN MIN VECKA!

Hej fina ni!
Jag hoppas ni vaknar med en härlig fredagskänsla! När ni läser detta är jag på jobbet och brer en leverpastejmacka. Eller nått.
Men jag tycker det är ett bra fredagsinlägg med en drös bilder från vecka, fick något ryck och har gått loss med mobilkameran så ni ska få hänga med! 
 
Först en liten sneakpeak från när jag och Amina fotade outfits i helgen. Vi ska börja ses lite oftare och ta bilder tänker vi. Hoppas ni vill se mer av det för det kommer ni få oavsett :)))
Såhär ser det ut där vi fotade. Två min från där jag bor, visst är det rätt cool lokal ändå?
En dag på jobbet. Om någon undrar så är kardemummabullen givetvis mitt tips!
Fortsätter på sötsakstema, de delade ut gratis chokladbollar på stan. Schysst!
Om någon missat det så har det snöat... lämnar ämnet där, mår så dåligt av snö.
 Det här däremot var spännande! I mitt huvud är det apelsin med småbitar av choklad i. Tänker mig apelsinkrokanten från Marabou ni vet?! Tror inte jag har rätt..
 Det här var nog veckans finaste - min present från jobbet! Happitude-tröja med världens finaste utmärkelse. Så stolt att det är så jag ses.
 Det sammanfattade min vecka ganska bra tror jag. Hoppas ni får en härlig dag, i eftermiddag kommer ett inlägg jag blev mycket stolt över, fick äntligen ord på det jag tänkt länge. PUSS <3