MIN RELATION TILL MÄTTNADSKÄNSLOR

Jag läste en text igår om mättnadskänslor (inga följdfrågor om varför tack hehe) som fick mig att börja tänka tillbaka till tiden när jag var sjuk. 
Om man bryter ner alla "problemområden" jag haft så blir den gemensamma nämnaren i nästan alla fallen att jag var så jävla rädd för att vara mätt. Jag ville inte äta för mycket för då blev jag mätt. Jag ville inte äta för mastig mat för då blev jag mätt. Jag var tvungen att vara svinhungrig innan jag åt för då var risken mindre att bli proppmätt (stämmer det ens?). 
 

Kring mättnad har jag kvar ett synsätt som jag införde i mitt liv redan från dag 1 av min ätstörning. Helt sjukt att ätstörningar kan få en att tro på saker som är helt fysiskt omöjliga att de skulle ske. Jag som alltid sett mig som så smart och rationell person..

 

I alla fall så intalade jag mig att mätt = viktuppgång = något jag inte planerade = jag kan inte kontrollera mig själv.

 

Rent logiskt vet vi ju alla att mättnad inte är farligt, gör att du går upp i vikt eller aldrig går över. Det hoppas jag ni förstår så ni inte tror på det JAG trodde på som sjuk.

Jag är relativt lugn kring de känslor som går att kontrollera, dvs jag kan påverka dem efter hur jag vill känna. Som hunger, det kan jag styra genom att äta en viss mängd mat. Som törst, kan jag också styra genom att dricka. Är jag rädd för ett ljud jag hörde mitt i natten kan jag hantera det genom att gå upp och tända lampan och kolla under sängen. Är jag nervös för en redovisning kan jag öva. Är jag rastlös kan jag ta en promenad. You get it. 
 

Men mättnad… den är klurigare. För har den väl börjat komma så går det inte att bli av med på ett snabbt sätt. Tycker fortfarande känslan av ”stegrande mättnad” är hemsk. Ni vet när man ätit och känner sig sådär lagom nöjd och belåten men märker att man för varje minut blir mer och mer mätt och magen börjar spänna. 

Först efter många år insåg jag hur stort problem detta var, hur stört det är och att ett normalt liv kräver att jag lär mig hantera mättnad. För herregud, det är ju ett måste för överlevnad och något man måste kunna känna om inte varje dag ska vara ångestfylld.

Så hur gör man för att hantera känslor man är rädd för? Jo, man försöker bli kompis med dem för att avdramatisera. Jag kommer aldrig tycka mättnad är okej om jag inte tvingar mig att känna det om och om igen. Våga bli mätt, våga gilla den känslan för det är ju ett faktum att man får ett behagligt lugn inom sig när man är mätt och kroppen blivit tillfredsställd. Hjärnan kan tänka på annat än mat och fan vad skönt avbrott det är från det där ständiga surret i huvudet.

 

Ja, det vara bara lite tankar som väcktes. Kanske fick det er att tänka till också, är det ett större problem för er med än ni trott?



Ida    •     •   http://onlyonewaytogo.blogg.se

Känner verkligen igen det där med mättnad. Jag har haft hemskt svårt för att stå ut med mättnad och har fortfarande. Tycker det är sjukt ångestfyllt att vara mätt. Jag kan vara "ohungrig" utan problem men den där "åh va mätt jag är" känslan är värre. Fattar inte varför? Kan va så att jag kopplar det till viktökning vilket är fel. Men gäller att öva på det. Mättnad är inget farligt. En känsla precis som vilken annan känsla som helst. Den är övergående. Sen kopplar jag mättnad med att spy som jag gjorde när jag led av bulimi. Får fortfarande jobbiga känslor o tankar när jag blir för mätt. De säger mig att jag kan spy vilket jag inte gör längre men det skapar jobbiga minnen.

Ewe    •     •   http://ewees.blogg.se

Gillar inte heller känslan av att vara "för mätt". Brukar lösa det genom att försöka äta långsamt. Läste någonstans att det tar 20 min för kroppen att känna att den börjar bli mätt så försöker att låta det ta mer än 20 minuter när jag äter så att jag hinner känna efter och inte äta för mycket innan det är för sent. ;)

Svar: Har också hört det! Tugga långsamt och lägga ner besticken då och då för att andas ;)
Isa Bylund

Matilda Berlin    •     •   http://matildaberlin.se

Läste inlägget imorse, men har väntat hela dagen på att kunna få tid till att verkligen kommentera det. För vet du vad? Det här är bland det mest intressanta jag har läst på länge. Det var verkligen en tankeställare! Och framför allt så himla bra skrivet!! Du är bäst fina!! <3

Svar: Men hallå, hur fin är inte du? Tack snälla, blir så glad <3
Isa Bylund










Kom ihåg mig?