Q&A "HUR GÖR JAG NÄR JAG SAKNAR DET SOM VAR FÖRR?"

- Som jag alltid säger så är det här min upplevelse och mina tankar blablaba så det behöver inte bli en shitstorm kring att ALLA med en ätstörning inte alls upplevt det så. Jag hade anorexi och snackar utifrån det förövrigt, finns massa andra ätstörningar -
 
Jag får en del frågor med jämna mellanrum, oftast angående ätstörningar vilket tydligen är vad jag förknippas med, hehe. Härligt ;)
 
Den här handlar om något jag tjatat om massa gånger så risk för upprepning till er som hängt med mig ett tag, men jag tycker det här ämnet är bland det viktigaste att prata om gällande ätstörningar.
Nämligen att det finns en slags bild av hur man förväntas vara som sjuk, hur man förväntas tänka och hur man ska känna. Antagligen passar de tankarna in på de flesta och har därför blivit någon slags bild utåt för "såhär är en person med anorexi", men eftersom jag aldrig passat in i den "mallen" så vill jag verkligen att alla ska förstå att man inte måste tänka/känna så för att vara sjuk, ta sina problem på allvar och söka hjälp!
 

FRÅGA: "Hur hanterar du stunderna när du längtar tillbaka till din sjukaste tid och saknar kroppen du hade då?"

 

SVAR: Hur jag gör när jag får saknad efter min värsta sjukdomstid? Jag kan inte svara på det för jag har aldrig någonsin längtat tillbaka till hur jag såg ut eller var då. And never will I ever, är inte en procent av mig som ser något positivt med den tiden när jag tänker tillbaka. Kanske att jag fick grymt bra aktivitetsersättning då.. Hehe. Nä, men skämt åsido, jag tror de flesta som saknar det sjuka syftar på sin kropp, att de ser bilder från när de var sjukligt smala och ser någon slags styrka i det. Kan absolut inte relatera.  

 

Anorexi är ingenting som gör dig "smal och fräsch”. Det gör dig fulare. Det fyller dig med ett självförakt och självhat som du inte ens kan föreställa dig när du är i början av ditt insjuknande, det tar ifrån dig varje liten gnutta livslust och kroppen du får (som du tror ser avundsvärd ut) är bara väldigt äcklig och ofunktionell och obekväm att vara instängd i. 

 

Jag minns att jag också kände mig så jävla stark i början, jag trodde andra blev imponerade av mig som hade sådan "kontroll” och kunde stå emot vissa saker sådär som många andra inte klarade. Nu när jag tänker tillbaka undrar jag hur jag kunde se styrka i att göra något som jag med tiden insåg:

 

1. Fick mig att må väldigt dåligt.
2. Jag sa om och om igen att jag inte skulle göra (typ träna, typ skippa en måltid, typ inte dricka hela näringsdrycken). Var är styrkan i att inte kunna följa sina löften till sig själv?
3. Var det lätta alternativet. Dvs det som inte alls var jobbigt och utmanade mig. Styrka handlar ju om att göra det man är rädd för och det som känns jobbigt. Inte stanna i det destruktiva för att man inte ORKAR ta tag i det.

 

Kort fråga fick långt svar, standard hos mig. Nu vet ni det iallafall så ingen mer behöver fråga hur jag hanterar att känna mig tjock eller sakna att vara sjuk :) That doesn't exist.

 

 



Matilda Berlin    •     •   http://matildaberlin.se

Jag ÄLSKAR verkligen ditt tankesätt, syn och hur du formulerar dig kring ätstörningar! Du skriver alltid så ärligt, men ändå vackert på något sätt. Så tack för att du delar med dig!! <3

Svar: Matilda! Du är fin fin fin, tack <3
Isa Bylund










Kom ihåg mig?