SVAR PÅ KOMMENTARER FRÅN SISTONE

Började det här inlägget för ett bra tag sedan men av någon anledning blir det aldrig klart, vissa av frågorna är därför lite gamla men äsch, det får duga! Tänker fö att jag ska göra sådana här inlägg oftare istället för att svara i kommentarsfältet för det känns ändå inte som någon går in och kikar där?!
 
Så himla roligt! Jag hoppas att i framtiden att jag kommer få samma chans! Vilka kurser tror du man behöver läsa? (ang. min praktikplats)
Vet faktiskt inte vad de har för krav gällande utbildning. Jag antar det är en stor fördel att ha läst något som har med media/journalistik att göra men tror faktiskt mest det handlar om personlighet, att ens "skrivstil" passar portalen, hur mycket egna initiativ man kan ta, om man vågar komma med egna idéer och kan ta kritik osv. Nu lät det som jag tycker jag har alla de bra egenskaperna men så menade jag inte, hah.
 
Vilken kvarg är godast?:)
Lätt som en plätt! ChocoBlanco. Vanilj är också god men har förätit mig på den ;)
 
Mmmhhh❤
Hur har det gått med din lägenhet? Sorry men är lite ouppdaterad pga orkade inte läsa Devote-bloggar där ett tag (men nu är jag alltså backkkk). Hur bor du nu?
Welcome back! Önskar så att jag kunde visa en housetour med en Elle-interiör bostad.
Men jag bor i en studentlya på 23 kvadde. Den har definitivt sett sina glansdagar. Jag känner att det är onödigt att lägga massa pengar och energi på att *stylea* mitt hem när jag vet att jag bor här tillfälligt och dessutom är grundförutsättningarna inte sådär strålande, haha. Längtar sååå mycket tills (om?) jag får något eget där jag vet att jag får stanna åtminstone ett år så jag kan bona och göra det till mitt krypin.
 
här är två av mina bästa grejer i lyan.
Hur gick det på intervjun? (ang. det här inlägget)
Jorå, det gick bra. Fick jobbet men de hade nog inte så höga krav om man säger så.. Vill inte säga vad det var för typ av jobb om någon som läser faktiskt arbetar med det, men jag känner att jag är lite för gammal och lite för stolt för att ha den typen av jobb. Hade inte riktigt förstått det av annonsen.
 
(Det här kanske var en skämtsam fråga men jag svarar ändå pga vill prata om croissanter)
Aldrig förstått mig på croissanter? Är det fyllning i eller är dom bara sådär torra? Ska man ha pålägg på?
Hur kan du säga "sådär torra" när du inte provat? Jag ber alltid om att få den värmd och om det är en bra croissant är den heeelt degig och seg inuti och ba smälter i munnen. Helt galet gott! Klart de är torra och tråkiga ibland men så är det ju med kanelbullar också om man har otur :) Jag har sett att det finns *matiga* versioner med typ skinka och ost i men det känns märkligt. Är skeptisk till att blanda sött och mat, precis som med matcrepes. Någon annan som provat får gärna komma med ett utlåtande. Haha vill verkligen få igång en disskusion om ämnet!
Vilket är ditt bästa vs. sämsta köp i klädesväg?
Åh, tänkte på detta senast igår när jag tog mina Birkenstocks till tvättstugan. Många hånade mig för mina tofflor när jag köpte dem men jävlar vilken valuta jag fått för pengarna. Världens bästa sko, i särklass. (Såhär ser de ut för er som undrar, fast i svart. Ni känner igen den va?)
Köper ganska mycket dumt på rea. Sådant jag inte behöver och aldrig skulle köpt till fullt pris, men lockas av en röd prislapp. Men de här skorna var rätt dyra och jag har aldrig använt dem. Vill någon köpa så säg till!
 
 
 

"HUR ÄR DET ATT VARA INLAGD?"

[Ursäkta på förhand för långt inlägg, men ville ge ett utförtligt svar. Tips: läs inte i mobilen eller om du känner noll intresse utifrån rubriken. Lägg dina fem minuter på annat då, haha]
 
Som jag skrev imorse fick jag ett mail av en tjej med en fråga som jag tycker är viktig att svara på. Det här inlägget känns av någon anledning extra personligt till och med för att vara mig och jag tycker det är genant, detta är inte precis något jag vill stoltsera med och jag vet att det ger en rätt negativ bild av en.
Men budskapet jag vill få fram är värt lite skam, att ta emot den där hjälpen räddade nämligen mitt liv (dramatiskt men väldigt sant) och jag vet att många som får chansen tackar nej för det verkar läskigt. Men att tillåta mig att släppa kontrollen och sjukdomen och lägga in mig själv var fan det bästa beslutet jag tagit i mitt liv, jag tror verkligen det. Kanske att det här är en efterkonstruktion nu men jag TRODDE nog det skulle vara värre än det egentligen var. Eller så kändes det bara så för att jag mådde så överjävla dåligt hemma att det knappt kunde bli värre. Vilket det absolut inte blev! 
 
Att vara inlagd är såklart inte jättekul. Det är så ovärdigt och förnedrande för en vuxen människa att tas ifrån all sin frihet, all chans att fatta egna beslut och bestämma över sig själv. Det går inte inte längre att ta till ångestdämpande metoder eller välja när man ska gå på toaletten, när man ska gå ut och ta luft och om man vill ha ost eller skinka på mackan. Såklart det är skrämmande. 
Det var mycket tårar och jävligt mycket deppiga texter i min dagbok från den tiden, kan inte fatta att det var jag som skrev sånt nu i efterhand. Och herreguuuud så trött jag blev på pärlplattor, skip-bo och att göra armband.
Men, och det är ett stort men, jag vann tillbaka så jävla mycket av de där månaderna vilket gör det värt det tusen gånger om.
 
Jag skulle nästan vilja slänga in en bild här på hur jag såg ut för att visa hur jag hade noll livsglöd, men då bidrar jag bara till den där "visa hur sjuk jag varit" tävlingen. Så här är en glad bild istället :)
 
Det första jag "lärde" mig var nog att äta ALLT! Jag fick varierad och grymt god mat och jag njöt verkligen av att få äta igen. Jag fick också bevisat för mig att det behövs mycket mat och vila för att gå upp i vikt vilket jag fortfarande har med mig som en viktig insikt.
Jag kan också förstå nu hur skönt det var för mina föräldrar att äntligen en paus från all oro, tror min mamma höll på att gå sönder de sista veckorna hemma alltså. Det tär så himla mycket mer än man kan tro för de närstående att varje minut oroa sig att deras barn/syskon ska dö.
 
 
Att kunna fika igen<3
Sen var det såklart också många fysiska fördelar, även om det för min del var med en viss skräckblandad förtjusning. Till exempel så slapp jag frysa 24/7. Mina händer och läppar slutade vara blålila vilket faktiskt inte alls ser trevligt ut. Och hurra hurra för att jag inte längre tappar halva mitt hår varje gång jag duschar.
Jag började känna saker igen, grät som ett barn över allting och små framtidsdrömmar väcktes. Jag minns första gången jag skrattade på flera, flera månader. Efter att ha levt med ett självhat och en helt fruktansvärd skam över mig själv så började jag förstå att det inte är sunda och verkliga tankar utan något jag måste arbeta med.
 
Resor var ju inte att tänka på, det har varit en stor drivkraft för mig.
 
Den allra viktigaste grejen som de där månaderna förde med sig måste ändå varit att jag fick tillbaka möjligheterna att leva som jag ville. Även när jag var sjuk så ville jag så himla, himla mycket med mitt liv men jag var inte kapabel att göra ett endaste dugg för allt gav mig ångest. Allt jag ville göra bröt mot de regler min sjukdom satt upp för vad jag fick och inte fick göra. När jag blev bättre så öppnade sig många nya världar eftersom jag inte längre hade de begränsningarna. Att jag äntligen kunde följa med på den där lunchen eller filmkvällen eller shoppingturen med vännerna var en så sjukt stor lycka. Det hände ju inte när jag var på sjukhuset såklart utan nu syftar jag på att det var en effekt av tiden därinne och något jag fortfarande har kvar som tur är!
Och visst, jag är ju verkligen inte en wild and crazy och obegränsad person idag, men jämför med då är det som natt och dag.
En sak som gjorde det mer hanterbart var att jag fick små vinster varje himla dag jag "genomled". Det var som att varje måltid, varje ångeststund och varje tugga gav något. Som stolthet, minskad rastlöshet, framtidshopp, tvångstankar som trillade bort.
Aah, fan har nog aldrig varit så stolt över mig själv som under de där månaderna också. Det är en känsla jag saknar.
 
Hoppas det gav lite svar och pepp till er som tvivlar. Alla som får *erbjudandet* att bli inlagda tycker jag ska göra det, för då behövs det! Läkare ger inte frågan till någon som de tror kan klara det på egen hand. Kram till er <3
 

FRÅGOR & SVAR DEL 4.

 Hola guapas! 
Det sista delen från frågestunden kommer här. (Del 1, del 2 och del 3 kan ni också läsa om ni vill :))

Tror du på allvar att folk skulle snacka om dig på ett negativt sätt om du fick tjuvlyssna? Du verkar helskön ju.
Vad gullig du är, tack! Men jo, jag är ändå väldigt övertygad om det. Kanske inte sådär brutalt elakt skitsnack som på högstadiet men ALLA pratar om andra på något sätt, det måste man nog försöka acceptera, men tänker också att det man inte vet det lider man inte av (jävligt sant ordspråk) så egentligen vill jag nog inte höra utan leva utan vetskap om exakt vad de stör sig på.

Vad är det bästa/sämsta jobbet du haft? 
Sämsta: städerska. Fruktansvärt tråkigt och jag var dessutom rätt usel på det.
Bästa: det var nog IKEA i Karlstad, mest för att det var en galet rolig festtid och jag jobbade med så himla härligt gäng!

detta var min partner in crime under denna tid <3

Om du fick drömma helt fritt, hur skulle ditt liv se ut när du är 35? och hur skulle det se ut när du är typ 70? 
Vid 35 skulle jag vilja ha ett jobb jag verkligen älskar, gärna någon form av egenföretagare som innebär en varierad vardag och som går att ratta från varsomhelst. Jag ska nämligen bo med min man och barn (1-2 max) på något varmt place någon månad om året. Kanske en lägenhet i Miami. Eller varför inte Franska Rivieran?

Jag tänker ju alltid att jag kommer dö ganska ung, men om jag blir 70 så ska jag leva ett pensionärsliv där jag och min gubbe reser otroligt mycket, har traditioner med vänner varje vecka (som boule på torsdagar eller söndagsmiddag hehe) och har det riktigt gött. 

I något av de här husen skulle jag kunna tänka mig någon slags vinterlägenhet på ålderns höst..

Det taskigast du gjort emot någon? 
Oj, fick verkligen tänka här. Det är väldigt sällan jag GÖR något taskigt men jag kan nog säga ganska taskiga saker, vet inte om det är samma sak?! Men jag har ett minne från nian som fortfarande ger mig dåligt samvete av att tänka på. Jag hade en bästis och vi hängde hela tiden. Det fanns en tjej i vår klass som var väldigt blyg och blev därför ensam och utan vänner eftersom hon inte pratade med någon. Inte mobbad men definitivt utanför. Jag och min bästis var väl de som pratade mest med henne eftersom hon bott på vår gata sen vi var bebisar.  Även om hon var blyg så antar jag att hon inte ville gå runt ensam på skolan varje dag så hon hängde efter oss hela tiden. Pratade dock ingenting utan stod bara där och lyssnade och fnissade ibland när vi fnissade. Detta tyckte vi såklart var såå pinsamt för vem vill ses tillsammans med en outsider?! (OBS ironi)
En dag fick vi iallafall nog och sa åt henne (minns denna situation så jävla väl fortfarande): "kan inte du bara sluta följa efter oss hela tiden? Det är så jobbigt när du bara står där utan att säga något".
Vill nästan gråta nu när jag tänker på hennes ansiktsuttryck när hon kollade ner och vände sig om och lunkade iväg utan att säga något. Usch vad hemskt det måste varit för henne, i den åldern också.. Vi är dock vänner idag och hon mår finfint så slutet gott allting gott :)

Det var alla frågor, hoppas det varit kul att läsa! Svinkul för mig att svara iallafall, ni är ju så påhittiga att komma på bra frågor!