För varje år inser jag mer och mer att jag aldrig haft någon självrespekt. Det är så förnedrande att tänka på hur jag levt och haft för synsätt på mitt eget värde. Här är några saker jag lärt mig genom åren och som är viktiga i alla fall för mig att tänka på..
 
Respektera dig själv tillräckligt för att sätta gränser. Markera när någon inte behandlar dig väl, låt ingen köra med dig eller trycka ner dig. Gör dig av med energitjuvar och personer som får dig att känna dig dålig. Om du går från en träff med en klump i magen eller helt utmattad så är det ingen du ska fortsätta umgås med. Din tid är lika värdefull som alla andras, om någon inte förstår det så säg ifrån.
Kom också ihåg att du aldrig har redovisningsplikt. Du måste inte förklara varför du gör på ett visst sätt, varför du inte vill dricka alkohol, varför du behöver egentid, varför du vill gå hem tidigare från middagen - du bestämmer! Försök att alltid ha kvar din stolthet, gör inte saker du innerst inne känner går emot dina värderingar. 
Lägg inte tid på att jaga personer som inte uppskattar dig, livet är för kort för att lägga den värdefulla tiden på något man inte får någonting tillbaka för. Ansträng dig inte hela tiden för att passa in och vara precis som alla andra, det tar bara alltför mycket kraft...
 
Ja.. det där får vara mina visdomsord såhär på fredagsmorgonen ;) Försök tänka på det ni också idag om ni känner att det behövs.
Love <3
 
 
 
De senaste dagarna har det varit så jävla mycket kroppshets och bantningsprat och fan vet allt.. även om det inte påverkar mig ur ett *ätstörningsperspektiv* (konstigt ändå? känns som jag borde vara en lättriggad person) så är det oroväckande. Det har varit pro-ana bloggar med thinspo som dykt upp i vår bloggspaning (inget blogg.se styr såklart, vem har ens den sortens blogg år 2017?), det har varit dataspel för barn där den som bantar mest vinner och det är dieter hit och dieter dit som alla vet inte funkar men som ändå ger så mycket klick. 
 
Kan inte alla bara förstå att en smalare/mer fit kropp inte får en att må bättre? Skulle så gärna vilja höra om någon som bantat, gått ner i vikt varaktigt, mått toppenbra och känt sig genuint lyckligare och mer nöjd med livet. Please send me an email. Det här med att vilja ändra sin kropp tror jag handlar om det där jäkla tankesättet alla människor verkar ha att vi tror "om jag bara gör si eller så så kommer allt bli bra". Det är sån skön tanke i stunden, får den själv jätteofta. Därav mitt flyktbeteende jag alltid haft..
 
Alla får såklart göra som de vill, om någon vill riskera att fucka upp sitt liv genom att börja mixtra med mat och förbud så gör det. Vissa kan hatera bantningskurer, stenhård träning och att leva på ett kaloriintag under svältgränsen. Vissa andra kan inte hantera det utan att utveckla en ätstörning. Att så många vågar utsätta sig för den risken är ett mysterium för mig och hade jag vetat när jag var 17 att jag hade den där känsligheten och beroendepersonligheten så hade jag never ever gett mig in på något sådant.
Det jag tycker är mest oroväckande och illa med allt detta är att det blir normaliserat att hata sin kropp och förbjuda sig vissa livsmedel för att förändra den. Ett osunt förhållande till mat blir glorifierat som något som kommer göra dig mycket, mycket lyckligare i framtiden. Önskar alla visste hur fel det är..
 
Tack för mig, det var det jag ville få sagt just nu!
Det här inlägget är egentligen bara till er andra som också har en jävla massa självkritik. Ni andra kan scrolla vidare för detta är nog rätt trist för er, haha.
 
Förra veckan hade jag lite av ett rollspel hos min psykolog. Haha, fett flummigt. Har lite svårt för sånt alltså.
Men jag skulle iallafall spela min inre, kritiska röst som hela tiden gnäller på allt jag gör. Det värsta för mig är när den säger att jag är tråkig (alltid den!) och att alla som är snälla mot mig bara är det för de tycker synd om mig. Vill bara lägga till att den rösten inte alltid är närvarande, många gånger är jag väldigt självsäker också.
 
 
När jag ser denna bild hittar jag direkt minst fem grejer som jag klankar ner på, och såklart signalerar jag det till min hjärna vilket INTE är något som stärker ens självkärlek precis...
 
I alla fall så gick jag in i min roll helhjärtat! Tanken var att jag skulle svara på hans frågor utifrån den *kritiska rösten* för att luska ut vad den har för funktion, i vilka situationer den är som starkast och annat djupt. Nu känner ni ba ZzzZ snark. Men om vi snabbspolar en timme så fick jag med mig en läxa. Under kommande veckor ska ge den där sidan av mig semester. Jag tror att SÅ många av er också skulle må bra av det.
Min första tanke när han sa det var "men tror du det är så lätt eller?", har aldrig trott på att man bara kan säga åt sin hjärna att omprogrammera sig. Men nu ska jag allt ge det ett försök och har börjat säga åt mig själv varje gång jag lägger värderingar i händelser eller tankar. Tydligen ska jag istället bara obeservera och beskriva.
 
Ett påhittat exempel (som jag ser nu när jag skriver låter pinsamt pubertalt, men det här skulle lätt kunna ske). Jag ser att en vän till mig som jag inte träffat på jäääättelänge är och dricker vin med en annan person. Då börjar en röst i min hjärna genast klanka ner på mig. "Klart hen väljer X före dig, du är verkligen så tråkig och jobbig att du alltid kommer vara sistahandsvalet". Mmmh, sköna tankar, jag vet!
Min övning är nu att istället för att tänka så dömande så ska jag tänka "Nu är hen och dricker vin med X. De sitter på en solig uteservering med varsitt glas vitt. De hade antagligen mer passande schema med varann och lyckades pussla ihop det. Nästa gång kanske det är jag som sitter där". Ja, typ så. Om ni förstår skillnaden!? Inte lägga in massa antaganden som kanske är helt fel och som bara får mig att må dåligt i onödan.
 
Det var veckans må-bra-tips! Hoppas det funkar, jag får se för egen del och sen komma med ett utlåtande.