Oj, vilken konstig rubrik va? Är helt snurrig i huvudet gällande grammatik just nu. Nåja, jag vill prata om en ska jag tänkt på när jag filosoferat lite på sistone.. Att bli mer stabil, stark, och välmående behöver inte handla om att lägga all sin energi och flera år på att "bli av" med sina dåliga sidor. Det handlar om att lära sig vad, och vilka situationer, som gör att ens sämre sidor/beteenden triggas igång och får en att må dåligt. Ska ge exempel från mitt liv så ni kanske förstår vad jag menar..
1. Jag har märkt att jag blir SÅ mycket mer ångestkänslig och oförmögen att fatta sunda beslut när jag är hungrig. Det sämsta jag kan göra är alltså att äta för lite under dagarna för då går jag runt med en gnagande ångest som jag tror ska bli bättre om jag äter mindre men det blir bara tvärtom. Hunger och låg energi för aldrig med sig något bra för mig. Antagligen är jag inte ensam om det men för de flesta *välmående* människor är det en enkel match att bara äta något snabbt och sen vara glad igen. För mig? Not so easy. 
2. Om jag ska fatta ett beslut blir detta tusen gånger svårare om jag börjar tänka på alternativ och ens överväga dem. Jag får så gott som alltid beslutsångest och när jag väl fattat ett beslut kan jag vela om det var rätt, skulle jag gjort på andra sättet, vad tycker andra om detta beslut osv. Nu när jag pratar om beslut handar det inte om att köpa lägenhet eller byta utbildning utan det kan handla om ifall jag ska åka till stan innan eller efter lunch, om jag verkligen hinner träffa den där personen eller borde vara hemma och fixa etc. Så i dessa situationer ska jag inte ens tillåta mig att börja tänka när jag väl fattat ett beslut. Då ska jag säga åt mig själv att "såhär gör jag. Punkt" och sen vara nöjd med det och inte börja tänka på de andra alternativen.
3. En sak som verkligen kan få mig att älta och må dåligt är att lämna en situation som känns ouppklarad. Jag avskyr att gå från en träff eller skolan eller vad som helst och känna att det är dålig stämning. Då går jag hem och funderar över det och mår dåligt inombords. Därför måste jag lära mig att rensa luften och reda ut saker så jag vet hur läget är när jag går därifrån, då behöver jag inte lägga energi på att älta något som kanske inte ens är ett problem. Inte lämna något som skaver helt enkelt utan ta det direkt.
 
Många gånger när andra ska beskriva min blogg så blir det något i stil med  "en blogg som handlar om hur det är att leva med psykisk ohälsa". Jag gillar inte det. Eller, det är väl sant men jag vill inte ses som någon slags förespråkare kring att våga prata om psykisk ohälsa. Egentligen är jag så överjävla trött på att prata om mitt mående och berätta min *sjukdomshistoria* för 271:e gången. Men tydligen kan jag inte släppa ämnet, tror det handlar både om en slags egen-terapi och att någon som läser och mår dåligt ska känna sig mindre ensam. Jag tror nämligen det är många som mår dåligt i tysthet och i en miljö där man inte pratar om sånt och därför tycker jag det är viktigt att de kan känna att de inte är ensamma, även om det är ca 0,1 % av er läsare men..
 
 
 
Hursomhelst, med det sagt ska jag skriva om ämnet igen ;) Jag tror jag får dela upp det jag vill få fram i flera delar för det blir så jäkla mastigt med bara ett inlägg. Det får bli lite av en blogg-serie, haha gud så peppigt ämne att ha en följetong om.
Nä, men serri, om jag utgår från mig (notera att allt jag skriver inom dessa ämnen bara är mina egna erfarenheter och känslor) så har jag länge tänkt att ätstörningar "bara" är ett problem i situationer som rör mat och kropp. När jag var väldigt sjuk och relativt underviktig upplevde jag det som att omgivningen också tänkte att det värsta för mig var de fysiska konsekvenserna - som värken i magen av att jag var så fucking svinhungrig konstant, hur plågsamt det var att tvinga mig att göra saker jag inte orkade, hur ledsen jag blev av allt håravfall, hur trött jag var heeela tiden av energibristen, hur jag klagade på att jag alltid frös osv. Och ja, alla de där sakerna var överjävliga! Fy fan, tro aldrig på någon som påstår att man kan må bra i en underviktig kropp och med ett energiunderskott. Går inte att leva då.
Men jag tror också det är viktigt att prata om de där andra konsekvenserna, de som nästan är ÄNNU värre för att det får en att må allmänt dåligt över sig själv utan att kunna sätta fingret på vad det är. Gällande matbiten tex är det ganska lätt att identifiera varför man har ångest efter en måltid, kanske för att man åt mer än man brukar eller för att situationen var stressig, eller för att man fick ont i magen eller vad fan det nu kan vara. 
 
Såå. Jag vill alltså skriva om hur de flesta delar av livet, och hela min personlighet, påverkats av de problem jag haft. Tror säkert inte jag är ensam om det här!? Nu har det visst redan blivit en halv novell så jag får ta fortsättningen framöver, hehe. Tror temat på nästan inlägg ska vara skam. Och då syftar jag inte på TV-serien. När jag tänker efter så levde jag med skam dygnet runt, jag trodde dock verkligen att jag släppt det idag för jag mig inte så skamsen längre. Men jag fick en bunt papper med information om olika känslor hos min psykolog och då stämde nästan alla påståenden om skam in på hur jag känner mig.. så jo, det är visst en stark känsla hos mig. 
 
Jamen då säger vi så, psykpratet fortsätter längre fram.. *cliffhanger*
Puss hjärtan ❤
Att vara ängslig har fan kommit att bli mitt normaltillstånd, alltid är det något jag känner oro kring. Önskar så himla mycket att jag vore en orädd och fri person som bara slängde mig out there gällande allt här i livet. Men nej nej, jag letar typ upp saker att oroa mig för, nån slags mental självdestruktivitet typ?!

Jag funkar såhär: det är som två sidor som drar i mig - den ena är mitt kontrollbehov som vill att allt ska vara som det alltid varit. Att jag ska kunna ha mina rutiner, mina tider att göra saker på och inget som *hotar* det. Den andra sidan är den som vill leva. Den drömmande sidan som har mål och vill ha ett liv som innebär äventyr (lol känner mig som Tintin), spontana påhitt, flexibilitet och en slags acceptans kring att allt i livet inte går att styra och att det inte är katastrof  om saker inte blir eller känns exakt som jag tänkt mig.

Jag har alltid valt "kontrollbehovs-sidan" även om den andra såklart har lockat så har det liksom inte varit aktuellt ändå för det är för läskigt. Det har ändå varit rätt bekvämt för beslutet blir inte lika jobbigt när det är så självklart att jag ska säga nej till vissa saker pga utanför min comfortzone. Men jag vill inte prioritera så längre. Jag vill ha något annat och jag har fått lite panik senaste året av att inse att jag måste byta väg snart för livet går. Just nu tar jag därför lite trevande steg mot det andra hållet.  

 
 

Nu låter det som jag göra några enorma livsstilsförändringar. Men nej, jag ska bara förändra mina vardagsrutiner lite och det skrämmer skiten ur mig. Men jag tänker att ifall jag över mig på att förändra rutiner, små som stora, så kommer det bli avdramatiserat och en vacker dag kanske jag inte har dessa onödiga rutiner som ger mig nån sjuk trygghet.