MIN RELATION TILL MÄTTNADSKÄNSLOR

Jag läste en text igår om mättnadskänslor (inga följdfrågor om varför tack hehe) som fick mig att börja tänka tillbaka till tiden när jag var sjuk. 
Om man bryter ner alla "problemområden" jag haft så blir den gemensamma nämnaren i nästan alla fallen att jag var så jävla rädd för att vara mätt. Jag ville inte äta för mycket för då blev jag mätt. Jag ville inte äta för mastig mat för då blev jag mätt. Jag var tvungen att vara svinhungrig innan jag åt för då var risken mindre att bli proppmätt (stämmer det ens?). 
 

Kring mättnad har jag kvar ett synsätt som jag införde i mitt liv redan från dag 1 av min ätstörning. Helt sjukt att ätstörningar kan få en att tro på saker som är helt fysiskt omöjliga att de skulle ske. Jag som alltid sett mig som så smart och rationell person..

 

I alla fall så intalade jag mig att mätt = viktuppgång = något jag inte planerade = jag kan inte kontrollera mig själv.

 

Rent logiskt vet vi ju alla att mättnad inte är farligt, gör att du går upp i vikt eller aldrig går över. Det hoppas jag ni förstår så ni inte tror på det JAG trodde på som sjuk.

Jag är relativt lugn kring de känslor som går att kontrollera, dvs jag kan påverka dem efter hur jag vill känna. Som hunger, det kan jag styra genom att äta en viss mängd mat. Som törst, kan jag också styra genom att dricka. Är jag rädd för ett ljud jag hörde mitt i natten kan jag hantera det genom att gå upp och tända lampan och kolla under sängen. Är jag nervös för en redovisning kan jag öva. Är jag rastlös kan jag ta en promenad. You get it. 
 

Men mättnad… den är klurigare. För har den väl börjat komma så går det inte att bli av med på ett snabbt sätt. Tycker fortfarande känslan av ”stegrande mättnad” är hemsk. Ni vet när man ätit och känner sig sådär lagom nöjd och belåten men märker att man för varje minut blir mer och mer mätt och magen börjar spänna. 

Först efter många år insåg jag hur stort problem detta var, hur stört det är och att ett normalt liv kräver att jag lär mig hantera mättnad. För herregud, det är ju ett måste för överlevnad och något man måste kunna känna om inte varje dag ska vara ångestfylld.

Så hur gör man för att hantera känslor man är rädd för? Jo, man försöker bli kompis med dem för att avdramatisera. Jag kommer aldrig tycka mättnad är okej om jag inte tvingar mig att känna det om och om igen. Våga bli mätt, våga gilla den känslan för det är ju ett faktum att man får ett behagligt lugn inom sig när man är mätt och kroppen blivit tillfredsställd. Hjärnan kan tänka på annat än mat och fan vad skönt avbrott det är från det där ständiga surret i huvudet.

 

Ja, det vara bara lite tankar som väcktes. Kanske fick det er att tänka till också, är det ett större problem för er med än ni trott?

FEELING A BIT LOW BUT I GUESS THIS TO WILL PASS..

 
Hej vänner!
Ja, ni ser rubriken.. jag är inte så positiv till livet just nu. När jag var hos psykologen i torsdags grät jag så mycket över saker jag inte ens trodde var något som påverkade mig. Jag tror jag haft mycket inombords senaste två månaderna som inte riktigt fått komma ut. December var fan lite tufft ser jag nu i efterhand med dels en hemsk personlig grej som hände, oro för resan, stress över jobb. Det har kommit ikapp mig nu och jag märker att min självkritik blivit starkare, att jag ifrågasätter min egen förmåga heeela tiden och med det kommer också ett himla bekräftelsebehov som jag misstänker nästan blir klängigt och kvävande mot andra. 
 
Jag har börjat tvivlar så mycket på mig själv. Framförallt gällande min förmåga att vara en bra vän, att behålla relationer, att lyckas med det jag vill karriärsmässigt, att göra ett bra jobb med de jag har just nu.. Jag trycker ner mig själv som fan över att jag är 28 år och fortfarande inte vet vad jag vill med livet, fortfarande inte kan jobba 100% som normala människor och att jag knappt ens orkar engagera mig i att försöka hitta en partner. Herregud, det är oroväckande. Men vet ni vad som är det mest oroväckande som ger ett självförakt V-A-R-J-E dag?
 
Att jag inte bara kan ta tag i det jag inte är nöjd med göra det som krävs för att förändra det. Min hjärna och mina handlingar kommer inte överrens och min rädsla för ångest/obehagliga känslor tar över och styr mig. Jag har inte makten över mig själv. Obeskrivligt frustrerande, skrämmande och ledsam känsla. 
 
 
Precis som rubriken säger så vet jag att det här också kommer gå över snart. Imorgon känner jag säkert att livet är på topp. Kommer antagligen ångra att jag publicerar det här för jag vet att vissa kommer läsa och tycka jag är sorglig och patetisk. Egentligen är väl det en rätt befogad åsikt, men usch vad det är skamligt att inse att man blivit den folk tänker så om. Huh! Nu ska jag äta choklad och tänka snälla tankar om mig själv. 

DET FINNS TYDLIGEN EN GRÄNS FÖR NÄR MAN ÄR "TILLRÄCKLIGT SJUK"?!

Igår fick jag en sån himla aha-upplevelse kring något jag tänkt på men inte kunnat sätta fingret på exakt vad det är.. Nämligen att många pratar om psykisk ohälsa på ett väldigt elitistiskt sätt.
Med det menar jag att bara vissa sorters dåliga mående anses vara tillräckligt dåligt för att "klaga" på. Att det måste vara på ett visst sätt för att klassas som "riktig" psykisk ohälsa. Att personer som inte uttrycker exempelvis sin ångest på ett fysiskt sätt (tex skriker, gråter, skär sig) inte har lika stark ångest. 
 
På sista tiden har jag sett på flera ställen hur någon skriver saker i stil med att "bara personer som själva haft RIKTIG ångest förstår hur dåligt jag mår". Och ja, ordet ångest är väldigt missbrukat men sen när är vissa personer berättigade att avgöra vilken ångest som klassas som "riktig"? Jag har under så många år förminskat mitt dåliga mående eftersom min ångest väldigt sällan varit utåtaggerande, jag har aldrig haft tydliga skärsår eller slagit mina föräldrar i en ångestattack. Vet inte huuur många gånger jag sagt "vet att jag inte ska klaga med tanke på HUR DU mått.." eller "vet att du hade det ÄNNU värre.." när jag pratat med någon annan som varit i samma sits.
 
 
Och det här med att man måste vara underviktig för att ha en ätstörning som ses som tillräckligt allvarlig är ett ämne vi inte ens ska gå in på. Eller okej, måste göra det haha.
Det finns något som brukar kallas *transformation pictures* som dyker upp fanimej överallt. Där man visar bilder från då (när man var sjuk i en underviktig kropp) och nu (när man ser sund ut) och även om de kan vara väldigt motiverande och inspirerande så blir det också som ett slags uppvisande att "kolla, jag var VERKLIGEN sjuk. På riktigt!".
Det ironiska med det här är att alla börjar sådana inlägg med att förklara att de inte lägger upp bilderna för att visa hur sjuka de var, men sen längre ner i texten kan man alltid läsa "jag var inte mitt smalaste på bilden till vänster, men..". Att det liksom måste förtydligas ändå att man varit ännu smalare (läs: sjukare) om inte kroppen redan ser tillräckligt smal ut för att vara uppenbart ätstörd. 
 
Jaa ni.. det här ämnet kan verkligen få igång mig som ni märker. Men är verkligen så nöjd att jag äntligen fick sätta ord på det jag tänkt. Håller ni med? Snälla ge er åsikt!