Blandade känslor inför tiden som kommer nu..

Det vill säga advent, jul och nyår.
Missförtå mig inte, för MIG är det bara myskänslor, förväntan och uppladdning. Älskar julen!! Jag är väl en av dem som romantiserar det mest och pratar om allt som har med det att göra på ett väääldigt positivt sätt. Men det är också den enda högtiden jag gillar och inte känner "press" inför.
 
Jag tänker därför på alla de som inte har den där "perfekta julen" att ladda för. Jag anar att det är så många fler än man tror som INTE känner den där myspirriga känslan, även om det inte hörs och syns så mycket eftersom ingen vill vara partypooper och säga något deppigt om jul.
Och det här inlägget ska inte heller vara menat att sänka er julpepp, jag tycker veeerkligen att man ska få njuta av denna tid, skriva allt mysigt man ser fram emot och peppa - även om andra inte har samma känslor inför det.
Jag är som sagt en av de värsta på den fronten skulle jag tro..
 
Men det är ändå så dubbelt för jag vet själv hur jobbigt jag tycker det är när andra hajpar de högtider jag har svårt för. Inför midsommar till exempel får jag en klump i magen av alla "så gör du perfekta midsommarkransen"-guider, kollage i bloggar med *midsummerinspo* och planer på de perfekta midsommarfesterna som det pratas om överallt.
Och då har jag inte något traumatiskt minne vid midsommar eller jobbiga känslor som väcks förutom att jag tycker det är kravfyllt. 
 
 
Så, istället för att säga att man ska bannlysa allt som har med jul att göra så tänkte jag istället att jag OCKSÅ kan skriva lite om den andra sidan av julen, utifrån mina egna erfarenheter dvs.
För jag minns mycket väl hur jobbigt jag tyckte det var med jul när jag var sjuk i ätstörningen. Fy fan för all mat, allt socialt, alla ruckade rutiner som följde med julhelgen. Var ängslig redan i oktober typ.
 
 
Under åren (låter så gammal, huh) har jag skaffat mig några motton och tankesätt som jag försökte ha i bakhuvudet då,, Tror ni det skulle vara till hjälp? Eller har jag fel, det kanske inte alls är så vanligt som jag verkar tro att ha jul-ångest?
Gjorde iallafall ett liknande inlägg förra året också men tänker att det kanske kommit nya läsare. På nått sätt känner jag att jag vill ta mitt ansvar för att hjälpa andra som är där jag var för några år sedan, visst låter det präktigt?
 
Jaja, säg till om någon känner att det behövs så ska jag försöka knåpa ihop något! <3
  
 
 

När vissa bitar faktiskt faller på plats.

Ibland brukar jag tänka på mig själv, och mitt liv so far, som en porslinsvas. Inte för att jag är vacker, ömtålig och dyrbar utan en sån vas som råkat ramla i backen så hela ytan är spräcklig som med ett nät av sprickor men ändå håller den ihop på något jävla sätt. Förstår ni hur jag menar? Som skärmen på mobilen om man tappar den i backen. 
 
Jag har gått runt halva livet som den där fallfärdiga vasen och bara väntat på att någon bit ska trilla bort. När jag var 16 hände något som bara petade till den där sköra ytan och poff ramlade hela ihop i en hög. 
Sedan låg jag kvar där på golvet i en hög av spillror (man that's deep) många år utan att veta hur jag skulle göra för att få ihop bitarna igen.
Man kan alltså säga att när jag blev sjuk försvann varje liten del av mig som utgjorde mig: min personlighet, vad jag brann för, mina värderingar, min stolthet, min livslust, mina drömmar och mål - ingenting betydde något längre.
 
 - Bild från i våras -
 
För något år sedan insåg jag att jag måste börja sätta ihop bitarna igen om jag ska kunna leva vidare. Att börja terapi har varit ett så jävla viktigt steg. Jag vet dock att jag aldrig kommer bli samma person som jag var innan. Vet inte ens om jag vill det, många år har gått och tanken är väl att man ska utvecklas genom livet.
 
Jag tror fan att jag helt ärligt kan säga att jag aldrig mått så bra i mig själv som jag gör idag. Har mått bättre fysiskt, men jag menar psykiskt. Gillar mig själv mer än någonsin, jag är mer förlåtande mot mig själv, jag accepterar att jag inte är perfekt och att jag FÅR vara icke-perfekt. Jag kan känna och hantera mina känslor mycket bättre än tidigare, även om jag tror det fortfarande är långt ifrån hur en "normalsund vuxen" tänker.
Jag märker hur vissa bitar av mig själv börjar falla på plats. Att jag inte mår dåligt över det jag fick panik över förr. Att jag inte skäms ögonen ur mig så fort jag tänker på saker jag sagt och gjort. Hur jag kan stanna upp och ifrågasätta mina elaka tankar om vad jag är värd och vad andra tycker om mig. Det är en helt magisk känsla att inse det!
 
 
Jag la upp en bild på Instagram i veckan där jag skrev om att jag aldrig varit så bekväm i min kropp/utseende heller som nu.. men det blir för långt att klistra in här, haha. Ni får kika på @isabylund helt enkelt om ni är intresserade. 
 
Det jag ville få fram är att jag äntligen fått upp hoppet att det går att leva ett liv där man gillar sig själv. Och faktiskt inte behöver andras godkännande för att få existera.

"Believe in yourself and go for it!"

Många gånger när jag får den där "det här vill jag skriva om i bloggen"- känslan så utgår det från något halvlökigt citat jag sett, som det i rubriken. Men det väckte en del tankar hos mig och känns väldigt aktuellt så därför måste jag dela med mig till er såklart!
 
 
Jag har märkt att man inte kommer någon vart i livet om man inte tror på sin egen förmåga. Det spelar ingen roll hur duktig du är för vågar du inte göra det du är bra på så kommer ingen märka det. Jag tror inte att det alltid är de mest utbildade och kompetenta inom ett område som lyckas, utan de som tar för sig, vågar prova och tror på att det just de gör är det rätta och bästa.
 
 
Jag tror ingen ger ett bra intryck om man tar sig an en uppgift och tänker "åh tänk om jag fattat det fel? Hur ska jag kunna göra det här, har aldrig gjort det förr. Hur börjar man? Tänk om jag gör bort mig nu.." osv osv och frågar om hjälp hundra gånger innan man sätter igång.
Även om man inte är säker så måste man fan låtsas vara det. Återigen: Fake it til you make it. Ingen vill anställa någon som inte verkar veta vad hen gör. Min viktigaste lärdom gällande det här är att det är tusen gånger bättre att göra någonting (som eventuellt blir lite fel) än att bara sitta och inte ens våga prova av rädsla att misslyckas. 
 
 
Jag har haft så lätt att fastna i fällan att andras sätt/idéer är mer rätt än mina egna. Varför skulle det vara så egentligen? Tidigare när jag pluggade fick vi en hemtenta som var jävligt oklar så jag bollade uppgiften lite med en klasskompis. Vi hade olika uppfattning om vad som skulle göras och jag tänkte direkt att hon hade fattat rätt. Det blev inte alls bra resultat när jag försökte göra något som inte kändes helt rätt och jag knappt förstod vad jag pysslade med.
 
Sen dess har jag faktiskt vågat lita på att jag kan, framförallt i jobbsituationer och när jag ska "prestera" något. Jag tror på mig själv för jag vet att det inte är hela världen om saker missförstås eller måste korrigeras lite. Ingen hatar mig för det. Ingen-är-perfekt. Det är okej att ha fel ibland. Det är okej att göra fel. 
 
Jag är så jävla glad för denna insikt för det kommer göra att jag vågar "go for it" och prova, även om det inte går hela vägen så kommer jag alltid känna att jag gjort allt jag kunnat. Jag har inte fegat ur av min egen rädsla för att inte räcka till.