JAG KOMMER ALDRIG VARA DEN DÄR RIKTIGA KÄMPEN!

Ja, bara det ordet - kämpe - får en ju att vilja kräkas lite. Men det förekommer fan ofta, speciellt bland personer som mår dåligt och ska *kämpa* med det. Även förebild brukar komma med i de diskussionerna. Jag gillar inte ordet förebild, eller snarare inte att det anses vara lika med en perfekt, helylleperson som aldrig gör något "fel", mår dåligt eller någonsin gjort ett misstag. 
I alla fall, jag vill skriva lite om det här med att vara en kämpe/förebild gällande psykisk ohälsa, utgår från det jag varit med om som är olika ätstörningsbehandlingar.
 
För att klassas som att man verkligen vill bli frisk, att man är en stark person, att man är modig osv så upplever jag det som att man ska ha ett tillfrisknande som är en rak linje. Några dippar då och då ingår i det här "perfekta" tillfrisknandet men de kämpar man sig ur ganska snabbt. Man ska äta enligt sitt matschema (från typ SCÄ) till punkt och pricka, det ska vara åtta köttbullar inte sju, man ska "utmana" sig med godis på fredagar, man ska dricka sina två näringsdrycker om dagen och gå upp prick 1 kg/v. Man ska också gärna berätta att det känns så tufft med den där godisskålen men man kämpar på. Man gör det för att man "vill bli fri".
 
Och ja, det är väl superstarkt av de som har svårt med just dessa saker som alla med ätstörningar förväntas tycka är jobbigt. Men jag tycker det är viktigt att komma ihåg att alla har olika prövningar och svårighetsområden. När jag var sjuk kunde jag få kommentarer om "vad stark du är, bra kämpat" när jag la upp en bild på en glass på instagram. Den där glassen var inte ens jobbig för mig. Däremot var det aldrig någon som förstod att det var en riktig kamp för mig att ta en 20 min kortare promenad en kväll.
 
 
Jag har aldrig följt den där mallen av hur man ska bli frisk, jag tror inte på matscheman och jag tycker det är rätt knäppt att vård inte individualiseras åtminstone lite mer än det gör just nu. Nu handlar inte det här inlägget om att jag tycker personer som följer den där "mallen" gör fel, det är jättebra om de som har just de problemen ser till att utmana sig inom det.
Det handlar heller inte om att jag vill ha ständigt beröm eller daltande för det vet ni att jag tycker är ganska löjligt. Och det handlar absolut inte om att jag skulle vilja bli kallad förebild, för jag fattar att det skeppet seglat för längesen så att säga, haha. 
 
Men det jag vill få fram är att alla har sina strider och jag tycker det kan bli fel om vissa utmaningar/svårigheter anses mer rätt och befogade än andra och att det bara är om man visar upp just dem som man anses vara en så kallad kämpe eller någon som verkligen vill bli frisk. 
 
Jag tycker det är lite svårt att förklara sådana här saker i text, vill inte att någon ska tro att jag nervärderar dem som har de där "klassiska ätstörningsrädslorna" och visar upp sina framsteg inom det. Men jag ville ändå skriva en rad (ok, blev ganska många) för just detta med att det finns bra och dåligt kämpande är något som dykt upp mycket av i mina flöden på sistone.
 

I DEN HÄR VÄRLDEN FRÅN MAN INTE VARA ANNORLUNDA.

 
Tror jag nämnde för ett tag sedan att jag sett en ny serie: River. För er som missat den - se den! Det är Stellan Skarsgård i huvudrollen och jag printade bilden ovanför för jag blev så jävla berörd av den scenen. Bara se så ledsen han ser ut, vill gråta igen. 
En kort recap: han är polis, svinduktig på sitt jobb och löser nästan alla fall, dock är han lite knäpp. Sedan han var liten har han sett och pratat med döda personer. Inte på ett "jag talar med andar"-sätt utan han vet att det är hallucinationer men ändå kan han inte låta bli att prata med dem, oftast i någon form av bråk då han är så less på att de förstör hans liv. Han har inga vänner och är inte precis en social person utan snarare ensamvargen som är lite grinig mot alla. En sån polis som finns i typ alla kriminalserier.
 
I scenen ovan har han fått en hånande/pikande kommentar från en kollega när han tackade nej till att följa med på AW. När de andra skrattande drar vidare står han kvar där ensam på det mörka kontoret och säger något i stil med "jag är en riktigt bra polis och gör mitt jobb felfritt, men det är ingenting värt om man inte kan småprata vid kaffemaskinen, följa med och dricka öl eller har massor av vänner." Och sedan den meningen i bilden däruppe.
Jag tycker det var så jävla spot on hur det ser ut idag.
 
Det känns som det inte spelar någon roll hur snäll man är om man inte är tillräckligt cool. Det spelar ingen roll om du är grym på något, du får inte jobbet om du är oattraktiv (alla är fina på sitt sätt och blablaba men nä, det finns ändå en norm för utseende).
Nu kanske jag bara uttalar mig om en liten del av Sverige, men jag tycker det är så jävla ledsamt att man måste ha rätt yta, status, kontakter och prylar för att få göra det man vill. De som inte har det trillar liksom bort, även om de är minst lika kompetenta/fina personer som de andra.
 
Håller ni med om det här eller är det jag som är medie-stockholm-skadad?

MINA FYRA STEG FÖR ATT GÅ EMOT MINA IMPULSER!

- Ha viss källkritik när ni läser, är inte psykolog och det här är inget bevisat rätt sätt -
 
Nu ska jag dela med mig av några viktiga saker jag lärt mig och försöker använda mig av så mycket jag kan. Har alltid varit en person som handlar impulsivt för att bli av med ångest, tänker alltså inte långsiktigt eller på konsekvenser.
När negativa känslor av något slag dyker upp hos mig blir det jobbigt, dels för att det aldrig är najs med otrevliga känslor men jag tror också att det blir jobbigt för att jag inte har "kontroll" på känslan, dvs vet vad det handlar om och VAD jag egentligen känner.
Hursom; känslan väcker en impuls att göra något (oftast) destruktivt för att bli av med den. När jag säger destruktivt behöver det inte vara ett självskadebeteende men något som är destruktivt med tanke på att jag försöker bli en normal människa.. för mig handlar det ofta om något slags tvång eller kompensation. 
 
Istället för att direkt göra den där spontana och snabba "lösningen" så försöker jag följa de här fyra stegen. Ska guida er som behöver genom dem ;)
 
1. Stanna upp innan du följer din första impuls.. Vad är det för känsla du har? Känner du dig avvisad? Lat? Inte i kontroll? Försök sätta ord på vad du känner. Och framförallt identifiera vad det är hjärnan vill att du ska göra för att hantera/bli av med den känslan.
 
2. Innan du gör något så ifrågasätt om känslan är befogad och logisk. Du kanske känner dig avvisad för att en vän inte svarat på ditt sms på några timmar fast du vet att hen sett. Är det logisk reaktion? Nej, det finns tusen förklaringar till att hen inte svarat på stört. Du kanske känner dig lat för att du inte tog en morgonpromenad. Är det logiskt att en mindre promenad förvandlar dig till en slapp latmask? Nej.  
 
3. Tänk långsiktigt! Det är så fucking svårt i stunden, jag är verkligen drottning på kortsiktiga lösningar. Men kom ihåg att varje gång du gör den där destruktiva handligen så göder du din sjukdom och beteendet fäster ännu hårdare. Och det blir ännu jobbigare att ta sig ur det. För någon gång måste man ta sig ur det om man vill ha ett liv.
 
4. Gör tvärtemot det din känsla säger åt dig att göra. Från exemplen i punkt 2; du känner dig avvisad och känslan vill till exempel ska skriva igen, antingen lite aggressivt eller jävligt överkompenserande och "fjäska" för att hen ska svara kärleksfullt och bekräfta dig. Låt bli. Vänta och inse att allt inte beror på dig här i livet. Andra fallet där du känner dig lat. Känslan vill att du ska ta en extra promenad ikväll för att "väga upp" och visa att du inte alls är lat. Gå hem och var inne. Se vad som händer. Våga utmana rädslan och ångesten för att bevisa att det mardrömsscenario din hjärna målat upp med största sannolikhet inte händer.
 
Ja, något sådant är det jag försöka printa in i huvudet att jag ska göra. Funkar långt ifrån alltid men jag har iallafall blivit mycket mer medveten och ifrågasättande av mina handlingar. Hoppas det kan väcka tankar hos vissa av er med. Kärlek!