HUR GÖR MAN FÖR ATT SLUTA VARA SÅ JÄVLA KÄNSLIG?

Näe, jag vill inte höra en gång till att "det är fint att känna mycket" eller "det är det som gör dig unik" för det säger alla men det stämmer inte alla gånger. Jag vill inte acceptera den här hudlösheten som kan vända hela mitt humör på en sekund och ibland också förstöra hela dagar.
Det märkliga är att i vissa situationer inte alls påverkas speciellt mycket av yttre faktorer eller vad man ska kalla det. Tex om jag inte får ett jobb kan jag vifta av mig det ganska snabbt. Eller om någon kallar mig idiot på jobbet.
 
 
Men vissa specifika situationer petar på en om punkt inom mig och kan slå ner mig helt. Som en händelse häromdagen, jag grinade i en timme efter.
Såhär: jag gick förbi en mamma med sin dotter på ca 12 år vid t-centralen, då viftar tjejen med sin arm (eller gör nån annan liten rörelse) så hon fastnar i mitt headset och min mobil flyger iväg och skärmen spricker. Jag tar upp den och kollar mot dem, eventuellt lite argt, men jag hann inte säga ett ord förrän mamman, med en jävligt arg ton säger "hon gjorde ingenting!!! Det var du som gick in i henne! Gå inte så nära nästa gång!" och blänger på mig. 
Oh alltså självhatet timmen efter det var inte rolig. Dels för att jag varit så fkn klantig men också för att någon fräste så åt mig. Plus att jag är så jävla mobilberoende att bara tanken på att den inte skulle fungera ger mig sånt ångestpåslag. Sen blev jag så arg på mig själv för att en sån liten grej (känns som alla får spricka i skärmen någon gång och att främlingar i rusningstrafik är mindre trevliga) väcker så sjuuukt mycket ångest och som sagt självhat. Tänkte så mycket mörka tankar om mig själv. Sen sa mamma att det går på försäkringen och jag fick kaffe så livet vände lite. 
 
Hjälper i de flesta situationer
 
Jag vill inte vara sån här. Jag vill inte att andra människor ska kunna påverka mitt liv så överdrivet mycket. Jag vill inte vara en sån som INTE kan skaka av mig saker. Jag vill inte gå runt och vara arg på mig själv för att någon annan är arg på mig. Mamma säger att vissa människor är extra känsliga och att jag måste lära mig att hantera det. Jag vill inte lära mig hantera onödig ledsenhet, det är slöseri med energi. Jag vill lära mig att vara tillräckligt stark för att inte låta yttre faktorer påverka mitt egenvärde och därmed inte bli ledsen från första början.
 
Hur gör man detta då? Ja det vettefan. Tips mottages tacksamt :))

NÄR SKA DET RÄCKA MED ALLA DE HÄR KRAVEN?

Jag vet att det är så himla uttjatat och klyschigt att skriva ett inlägg om hur mycket krav det är på unga i dagens samhälle. Fast det är ju sant, jag tror antalet utbrända kommer öka läskigt snabbt framöver. Det värsta tycker jag är att många av de här "kraven" är så normaliserade att det inte är en fråga OM man ska göra vissa saker utan snarare HUR man ska göra det. Det är som en självklarhet att man ska göra/vara på ett visst sätt. 
 
 
Nu överdriver jag lite för att få fram min poäng, men såhär; människor idag ska vara snygga varje gång man går utanför dörren. Håret ska vara stylat och hyn ska vara perfekt highlightad och outfiten väldigt genomtänkt.
Alla ska finnas på sociala medier och vara uppdaterade. Bilder och inlägg ska dyka upp med lagom långt tidsintervall, flödet ska vara snyggt och följa ett visst stuk och det gäller att hänga med i svängarna med andras uppdateringar också, annars blir man stressad att missa något (jag iallafall?).
Vi ska göra mycket roliga saker men samtidigt hinna jobba så vi kan tjäna pengar så vi kan göra de här roliga sakerna. Jobbet man har ska också vara tillräckligt coolt för är det inte det så ska man nästan skämmas lite och behöva ursäkta man tagit ett sånt "skitjobb". 
Man bör inte säga nej till någon uppgift eller förfrågan man får från jobbet för säger man nej finns det alltid någon annan som jobbar lite hårdare, tar på sig lite fler uppgifter och kan ta ens plats.
 
 
Vi ska också prata regelbundet med alla vänner och familj. Gå på X antal sociala grejer varje månad, annars finns risken att inte blir bjuden igen. Eller rädslan för det iallafall. 
 
Det är också trevligt att gå ut och festa med jämna mellanrum för att visa att man är en rolig och härlig person som minsann kan släppa loss, även om man står på dansgolvet och helst bara vill gå hem och sova. Att vara hemma själv en fredagskväll är inte accepterat om man inte har en bra ursäkt, som sjuk eller jobbar dagen efter. För man förväntas faktiskt ta vara på aaaaalla lediga tillfällen och visa att man lever life out there.
 
När ska man ha tid för sig själv egentligen? Hur länge kommer vi klara att hålla det här tempot? Jag har flera i min närhet som jag ser är påväg att bryta ihop närsomhelst. Jag är väldigt tacksam att jag lärt mig mina begränsningar, lärt mig att inte tvinga mig till saker bara för att man "ska" det och att jag nu vågar sätta mitt eget mående först.
Jag kan säga nej till jobb om jag vet att det gör att jag tar steg tillbaka gällande min egen hälsa. Jag säger nej till så mycket sociala saker för att jag inte orkar med för mycket inbokat varje dag. De som tycker det är tråkigt och inte accepterar det får tycka det, jag har lagt för många år på att tvinga mig till saker som gör att jag mår dåligt.
 
För min del kommer många krav egentligen bara från mig själv, det är antagligen ingen annan som KRÄVER att jag ska göra allt det där jag skrev ovan, men jag tror dock krav innifrån är lika jobbiga och pressande som från andra, håller ni med om det?
 
Jag tycker det är viktigt att prata om sånt här. Jag tycker det är viktigt att det inte ses som svaghet att inte orka med ibland eller känna sig utmattad. Vet inte om ni känner igen det här eller är det något som jag inbillar mig?

TRE SAKER VI SKA TÄNKA PÅ IDAG!

 Godmorgon gullisar!
Åh vilket dygn jag haft! Jag har varit magsjuk och kräktes hela måndagsnatten. Kände verkligen att det var något fel på eftermiddagen för jag var så jävla svag, blev nästan "glad" att det fanns en orsak och inte bara jag som gått ner mig eller nått. Trots att jag mådde liiite illa så tryckte jag i mig ett ordentligt kvällsfika för det ska man. Sen satte det igång. Ska inte ge detaljer för vissa är ju känsliga, men jag har aldrig spytt så nära inpå att jag ätit förr och det var det vidrigaste kräkandet ever. Mår illa bara jag tänker på det! Usch, nu är jag så rädd att det ska upprepa sig så jag vågar knappt äta fast föda.. Nog om mitt kräkande, jag vill skicka med er 3 påminnelser för dagen:
 
1. Det finns inga rätt eller fel sätt att vara på. Låt inte normen för hur en "skön person" ska vara få dig att känna dig sämre för att du inte är på det sättet.
 
2. Det är inte själviskt att sätta sig själv i första rummet. Du har ansvar för ditt eget välmående, andra för sitt. Jag tjatar om detta men det är så jävla viktigt att komma ihåg att du ska göra saker, och fatta beslut, som gör DITT liv och mående bättre. 
 
3. Säg stopp till den kritiska rösten i bakhuvudet som hackar på er själva och era prestationer. Jag har tydligen en väldigt stark sån enligt min psykolog och det är väl en väldigt ovärd grej att klanka ner på allt man gör/är?! Spelar liksom ingen roll hur mycket "fel" jag hittar på mig själv så kommer jag inte kunna ändra den jag är (om jag inte ska anstränga mig för att fejka personlighet/utseende hela livet). Sååå, den självkritiken kan jag lika gärna sluta med och istället lägga den energin på självacceptans. Då blir man glad tror jag!
 
Puss darlings!