barista-robotar

15 Augusti 2014 - 14:13
alltså det här är så kul. Jag har själv jobbat i kassa och vet att efter någon timme så blir man som en robot som pratar per automatik. Man har sina inkörda fraser som man upprepar.
 
I förmiddags satt jag på café och jobbade.. skulle köpa en liten bryggkaffe. Följande konversation utspelar sig, och detta är inte alls ovanligt kan jag säga - hänger ju på café en del som ni vet,
 
JAG: Hej, en liten bryggkaffe tack. Att dricka här. Svart.
BARISTA-ROBOT: Ja, absolut. Vill du ha en stor eller liten?
JAG: Liten tack.
BARISTA-ROBOT: (pratar för sig själv) En liten bryggkaffe.. med mjölk.. dricka här.. Det blir 27kr tack!
JAG: japp, men ingen mjölk tack så fyll gärna ända upp. (betalar)
BARISTA-ROBOT: (häller upp kaffe och ställer fram) Sådärja, en liten kaffe där, mjölk står där borta så det är bara att ta.
 
haha asså.. snacka om att inte känna sig lyssnad på ;) Men de hade sjukt mycket att göra och det är nog vanligare att folk säger att de vill ha mjölk så hon körde nog bara på. Inget som upprörde mig, men rätt komiskt.
 
 

spindelskräcken.

12 Augusti 2014 - 16:46
usch det här blir ett lite äckligt inlägg känner jag. Men var med om ett mindre trauma både i lördagskväll och igårkväll.
I lördags hittade jag en äcklig, fet jävla spindel hängandes från min skåplucka i köket (se isabylund på instagram för bildbevis). Klockan var halv tolv, skulle precis sova då jag skulle upp om fem timmar. Ser spindeln, suckar och inser att jag INTE kan slappna av så länge den är där, lever och hotar att klättra in i mitt matskåp och lägga sig i flingpaketet. Alternativt krypa till min säng och bita mig. Stirrar på spindeln i fem min och tänker så det knakar. Kan inte skrika heller då resten av huset sover. Slutar med att jag tar en tidning, blundar och slår till jäkeln så hårt jag kan och sedan slänger ut den från balkongen. Kan dock inte riktigt slappna av då jag får för mig att den kanske inte dog ordentligt utan återuppstår där nere på innergården och klättrar upp fyra våningar till mitt fönster, driven av hämnd. Men var lite för trött för att ta den tanken på allvar ;)
 
Igår då.. jo jag låg i sängen och skulle preciiiis somna då jag känner ett "hårstå" som kittlar mig på ögat. Funderade i en sekund om jag skulle orka lyfta armen och ta bort det, men det gör jag. Då känner jag att "detta var fan inte ett hårstrå". Usch, ryser när jag tänker på det. Men långsamt tänder jag lampan och ser att i min hand har jag en mosad sån där tanig spindel med långa smala ben, ni vet som ofta sitter på fönster och vid dörrlister.. *mentalt gallskrik*. Alltså, den var på mitt öga!! i vanliga fall skriker jag om jag ser den på kanten av en dörr jag går in genom. Nu var den på min hud och vandrade runt. Så jävla vidrigt. Resten av natten sov jag med ansiktet inkört mot väggen för att inte få något mer sällskap i fejset. Ska börja stänga fönstret om nätterna tror jag..
 

det här är väl bilden som bäst illustrerar hur jag såg ut/kände.


 
 

Bravery

12 Juli 2014 - 14:51
Jag måste faktiskt berätta om en sak som hände i torsdags när jag var påväg hem efter kvällsjobbet i gamla stan. Det var alltså runt halv tolv och rätt mkt folk ändå som var ute, alla sittplatser var liksom upptagna på tuben. 
När vi är vid centralen stiger det på en man, jättesvårt att avgöra ålder men skulle tippa på mellan 20-30.
Och jag överdriver inte nu, detta var den värst brännskadade människa jag någonsin sett i verkliga livet! Om ni sett någon gång på amerikanska talkshows, typ Oprah Winfrey, när de haft med en människa som varit med om en hemsk brand eller bilolycka eller något och nästan, nästan brunnit upp men ändå klarat sig.. SÅ såg han ut. Han hade varken händer, öron, näsa.. ögon hade han. Och antagligen en mun också men läpparna var borta. Det var så man (hemskt nog) hajade till liksom när han gick på. Dessutom såg det rätt "färskt" ut för han var ganska röd/rosa.
Anledningen till att jag ger sån detaljerad beskrivning är för att ni ska förstå att han var RIKTIG brännskadad.
Så, nu vet ni det.
 
Han satte sig i alla fall vid en fyra-säte med folk kring sig överallt. Och folk var så himla pinsamma, ingen visste riktigt var de skulle kolla eller hur de skulle bete sig så alla körde på "nu ska jag låtsas som att jag inte aaaaalls märker att han är brännskadad" och tittade konstant ut genom fönstret eller började skruva på sig besvärat. Mannen som satt mittemot flyttade till och med på sig efter två stationer. Usch jag blev så obekväm där jag stod och iakttog hela situationen några meter bort. (lovar, jag var diskret och stod bakom så jag stirrade verkligen inte. värsta som finns ju när folk glor!)
 
Jag blev så berörd av denna situation. Vet inte riktigt vad det var, men kände att jag tyckte han var så otroligt modig och stark som faktiskt vågade sig ut! Vågade ta "risken" att folk skulle säga något elakt eller stirra hänsynslöst. Precis innan han steg in i vagnen stod jag faktiskt och pillade mig på kinden där jag har en plupp/finne och tänkte "uuh vad stor den känns. undrar om den syns mycket? fy!". Kände mig SÅ dum och fånig när denna mannen sedan gick på. Nu vet ju jag inget alls om hans tankar, sinnesstämning och livssituation, men jag fick intrycket att han ändå ville leva på sitt liv så normalt det bara går och inte tänker låta sig hindras av andra människors tankar och åsikter och jag tyckte bara det var så himla bra och starkt så jag ville dela med mig om detta.
Tänk att liksom behöva ändra hela sin livsplan och sina mål och drömmar. Livet kan verkligen förändras på en sekund och det är sjukt skrämmande.
 
Ta hand om er!
 
 
 


 
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0